060917 Hopplöst hoppfull?

Greta 5,5 mån Greta berättar:

Husse och matte tycker att jag är hopplöst hoppfull. Hur hänger det i hop? Jo, jag har en explosiv sida som uttrycker sig så att jag från helt lugnt, stillastående exploderar i ett kanonhopp rakt upp i ansiktet. Jag har lyckats knocka matte på hakan så att hon fortfarande har en öm haka efter en vecka och i går fick husse sig en riktigt stjärnsmäll. Han blödde näsblod som en stucken gris och vad han sa vill jag inte tala om här. Nu har de i alla fall bestämt sig att de kommer att vara oerhört konsekventa  när det gäller mina glädjeskutt. Huvaligen va jobbigt det kommer att bli……

För övrigt har de börjat ta tag med Garbos och mitt fotgående. Arne, som är en "gamal" lydnadsmänniska, ska hjälpa till och vi ska tydligen få köra träningspass så gott som varje dag. Det kanske blir kul men att gå fot är inte min och Garbos favoritsysselsättning men det är ju alltid skoj att jobba tillsammans med husse och matte så det kanske blir bra ändå.

I går fick vi också ut och apportera lite. Jag är ju lite ivrig av mej så för det mesta blir det inga kast men det är skitkul att hämta apporterna ändå och husse tycker nog att jag är rätt så duktig. Hur det går för Garbo? Det ska hon själv få berätta om sedan.

Jag kan också tala om att jag nu vet hur många meter en rulle snitselband innehåller. Det var nästan lika mycket som toarullarna./ Tjingeling Greta

Garbo 6 mån mini Garbo berättar:

I går fick även jag träna lite apportering. Vi började med att matte gick ut och lade tre apporter på rad och så skulle jag gå på hennes tecken, hon kallar det för linjetagning. Två gick jättebra men den tredje den fick hon gå ut och lyfta på för den hittade jag inte. Jag gick rakt ut på hennes tecken och hon blev lite konfunderad för det var inte den som låg längst bort som jag missade utan den som låg närmast. Hon sade att jag förmodligen hade för bråttom så jag använde inte näsan och stoppsignalen som vi övat på fungerar inte i arbetssituationer ännu så den kommer vi att fortsätta att jobba med sa matte.

Vi gjorde också lite markeringar och där blev det lite problem. Dels så blev det kanske lite långt avstånd och dels så fick jag solen i ögonen. Den sista blev kastad åt ett annat håll och lite närmare och då gick det galant.

Jag är egntligen väldigt lugn för matte kan sätta ner mej och kasta dummy's runt mej utan att jag rör en fena. Hon kan också kalla in mej utan att jag rör dem så det fungerar jättebra. Däremot har jag lite svårt att vänta på kommando när det är någon annan än matte som kastar en markering. Då vill jag gärna tjyva lite och matte tycker det är jättesvårt för jag visar inte att jag vill dra iväg, det går från noll till hundar säger hon. Så nu har hon kommit på att jag fortsättningsvis ska få gå fot därifrån innan jag får hämta den, få se om det fungerar som hon har tänkt…….. vi är ju två om saken. Jag återkommer om rapport på det.

För övrigt så tror matte att jag kanske botat mej själv från att tjyva grejor från bordet. I förrgår hade matte suttit och ätit lunch i tv-fotöljen och lämnat en assiett kvar på lilla tv-bordet. När matte gick ut på altanen för att ta sig ett bloss passade jag naturligtvis på att kolla om det var en god lunch hon ätit. Tyvärr hann jag inte undersöka saken så noga för den åkte i golvet med en smäll och gick i tusen bitar. Jag sprang genast ut till matte för att tala om att det skett en olycka och ville naturligtvis ha lite tröst för jag blev lite rädd. Någon tröst fick jag inte men jag fick sitta stilla och titta på när matte muttrande sopade ihop spillrorna. Det är inte lätt att vara liten och nyfiken….. /Ma höres Garbo

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 15 =