070520 Äntligen!

Greta december 06 Greta berättar:

Under "Kristi flygaredagen" och i fredags var det trista dagar för oss. Husse och matte var viltansvariga för Gällöprovet så de hade inte tid med oss alls. Trist! Men….. som tur var blev det annat i går, lördag. Vilt som inte blev använt under provet såldes och husse och matte köpte in det som inte blev sålt och tänk… då blev det träning av i går. Kicki med Skrutt o Sally kom också så vi var sex hundar som fick jobba lite. 

Vi fick  åka upp till provplatsen och de lade upp ett unghundsprov, ungefär lika som det som hade varit i torsdags. Jag fick börja och gissa om jag jobbade! Det började med en vattenmarkering, sedan närsök, en landmarkering, ett sök där det fanns tre olika terrängavsnitt och avslutades med en vattenmarkering igen. Vid vattenmarkeringarna fick vi stå en bra bit upp på land och med lite "supmark" fram till vattenkanten. Husse och matte blev lite impade av mitt jobb för jag var riktigt, riktigt koncentrerad och gjorde allt rätt. Ja, i alla fall nästan. Det enda som fanns att anmärka på var att jag kanske inte gick prefekt fot i förflyttningarna, inte så jag stack iväg men jag var nog lite "hoppig" ibland, men det var ju så kul. Dessutom gjorde jag två inlevereringar som ställde husse lite på pottkanten. Jag gjorde låååånga lovar när jag var på väg in men alla andra gånger kom jag direkt. Leveranserna skedde i hand, både från land och vatten. Ingen tvekan att plocka upp viltet hade jag heller. Jag tror att både husse och jag gick stolta därifrån. Nästa på tur var Garbo men hon får berätta själv. Ha det gott/Greta

Garbo december 06 Garbo berättar:

Jag hade ju suttit i bilen och laddat batterierna lite så när vi skulle gå ner till vattnet så var jag ivrig. Matte tyckte att jag var bedrövlig på att gå fot, kände att jag måste gå minst halva kroppen före matte. Nåja, det kom ett herrans åskväder så vi blev tvugna att ställa oss under ett vindskydd en stund tills det värsta gick över. Matte sa att det var nog tur det för efter det blev jag mycket lugnare och fotgåendet blev mycket bättre. Vattenmarkeringen var det inga som helst problem med och jag kom direkt till matte med den för att överlämna men när hon tog i fågeln så ångrade jag mej och försökte dra den tillbaka. Oh jisses vad matte blev upprörd. Så där fick jag minsann inte göra så det var till att sätta sig och fortsätta att hålla i den så matte fick ta den som vi brukar. Jag tror vi blev lika paff bägge två. Jag tyckte ju att det var så kul att äntligen få jobba och dessutom med fågel så det slog lite slint i hjärnan, jag vet ju hur det ska vara men det blev en riktig kortslutning.

Sedan var det ett litet närsök och det fixade jag ju lätt och inget som helst krångel med avlämningarna heller. Sedan fortsatte vi till landmarkeringen som jag hittade direkt. Fältjobbet gick också bra ända tills det var en kanin kvar. Den låg ute på ett hygge med djupa hjulspår så det var lite knepigt att hitta. Dessutom varierade vinden stort, ibland blåste det riktigt hårt och ibland var det nästan vindstilla. Hur som helst så trodde matte att jag kanske vägrade kanin så hon följde med ut en bit så hon skulle se hur jag jobbade. Då visade jag att det inte alls var något problem, det var bara det att jag inte hade fått vind på den tidigare. Vi avslutade med en vattenmarkering och då var jag en tiondels sekund för snabb när jag skulle hämta den. När matte öppnade munnen för att tala om att jag skulle få gå hade jag tagit första steget men matte hann ju inte ändra sig då kommandot redan var på väg, Jag kände väl i ryggmärgen att det var något som inte riktigt stämde så när jag kom in med den var jag också en tiondels sekund för snabb att släppa den vilket aldrig brukar hända. Jag tror nog ändå att summa sumarum så var matte mycket nöjd, det var i alla fall jag….

När jag var färdig var det Sallys tur. Hon gjorde samma sak som vi och var också riktigt duktig. Hon var väl lite konfunderad över vilten så hon lade ner och plockade lite med det på vägen in men med lite träning med vilt så blir det nog bra det också. När Sally var klar så fick Atte, Kråka och Skrutt jobba lite tillsammans. De började med ett närsök mot vattnet. De fick ta två vardera under tiden som de förflyttade sig framåt. Sedan fick de en kort landdirigering. Både Skrutt och Kråka tyckte att den var alldeles för kort så det gjorde en riktig utflykt. Kråka fick komma tillbaka och göra om det hela och då var det inga problem (trots att matte hade fel visselpipa). Skrutt fick ta den på väg tillbaka från sin utflykt. Atte, som var först, fixade den utan större problem. Sedan fortsatte de med ett fält på tolv vilt vilket inte heller stötte på några större problem.

De fick avsluta med en vattendirigering. Atte hade lite problem att hoppa i men efter lite stöttning så fixade det sig. Han gick upp på land alldeles för tidigt men viltet kom i alla fall in. Skrutt ville heller inte gå i vattnet så efter en stund bestämde de att Kråka skulle få gå före och Skrutt titta på. Kråka drog iväg på mattes kommando och gick också i land exakt där hon skulle. Däremot tog hon landvägen tillbaka och måste då hoppa över en liten bäck. Matte såg att hon tog sats för att hoppa över men i och med det försvann hon ur synfältet. Det hördes ett dovt plask och ett uhhhh. Efter en liten stund dök hon upp på samma ställe som hon hade hoppat ifrån. Troligtvis så hade hon inte nått ända fram och stött i något så hon vände men när matte kallade så hoppade hon i tjärnen i stället och simmade över där i stället. Matte kollade upp henne så att hon inte gjort sig illa och det såg inte ut som om hon hade ont någonstans men matte blev nog lite rädd ändå.

När Kicki sedan skickade Skrutt var det inga problem att hoppa i vattnet men hon gjorde som Atte och gick upp lite för tidigt men med styrning på land så gick det lätt att komma rätt ändå.

Trötta och nöjda åkte vi hem och fick mat allihop. Husse, matte och Kicki satt och pratade träning efter maten medan vi, fyrbenta, trötta och nöjda lade oss i soffan och sov. Nu hoppas vi att vi får komma ut idag också  det har husse och matte har lovat men man vet ju aldrig……

För övrigt så provar Tickan ett nytt boende i Östavall. Hon följde med Birgitta och Haimond hem i fredags och alla saknar henne lite, speciellt inomhus säger husse och matte. Vi har fått rapporter om att hon snabbt gjort sig hemmastadd och är go och glad så det blir nog bra det där. Kanske hörs vi imorgon?/Garbo

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 5 =