120830 Mattes reflektioner… Dags att lägga jakt-/träningsstövlarna på hyllan?

Idag har flickorna överlämnat bloggskrivandet till mej. Vi har varit på turné och det har resulterat i att en hel del tankar och funderingar dykt upp. Frågeställningen just nu är om det är dags att ställa jakt-/träningsstövlarna på skohyllan för gott. Just nu lutar det faktiskt åt det hållet men vi börjar väl från början hur den tanken har kommit.
 
Garbo fick tid för sitt praktiska jaktprov på Björkvik, Östra Ryd, den 29 augusti. Vid ett godkänt prov så skulle hon bli både Svensk och Norsk Jaktchampion. En lång resa förstås men det låg rätt i tiden, innan kylan och jobb i riktigt kallt vatten börjar. En provhund får ju heller inte ha neopreneväst på sig under jobb och vis av fjolåret kyliga vatten så kunde man ju inte annat än tacka ja fastän det var onödigt lång resa…. 
 
Det blev också en hel del att fixa för att få det att fungera. Thord ville gärna följa med och Greta ville min arbetsgivare låna. Piga fick följa med då vi tänkte passa på att stanna till i Sandviken för att röntga henne. Rum bokades på vandrarhem i Nyköping och det hela såg alltså rätt lovande ut. Lite ändringar hit och dit av starttider, info om att fika och lunch skulle kosta 100,- för oss som startade på provet, vägbeskrivning och telnr mottogs under de sista dagarna men till slut verkade allt relativt klarlagt så det var bara att packa.
 
Kvällen före avresa blev lite jäktig. Bland annat programmerades GPS-en sent på måndag kväll tillsammans med en del annat småfix. På tisdag morgon kom Elizabeth och hämtade Greta och vid 9-tiden var bilen packad och vi började åka. Resan gick riktigt bra, vi ”körde in” lite tid och kom till Sandviken ca 1 timme före utsatt tid. Vi anmälde oss och  passade på att rasta hundarna och fika men vi hann inte fika färdigt förrän det var dags, en halvtimme tidigare, snacka om service.
 
Piga undersöktes och fick sedan sin spruta, blev lite lummig och var lite vinglig på benen så hon fick lite hjälp in i röntgenrummet. Det var veterinären själv tillsammans med en assistent som skötte röntgen. Piga var trött om än med på vad som hände. När röntgenbordet flyttades gick hennes svans på hennes karaktäristiska snabba sätt, ”flitig liten Piga”… Efteråt fick jag titta på plåtarna tillsammans med veterinären. Han har jobbat tillsammans med Håkan Kasström så han stor erfarenhet och han förklarade att så vitt han kunde se fanns det ingenting konstigt utan det såg riktigt bra ut. Skarpa kanter, inga skuggor och kulan på höftleden låg helt rätt. Eftersom de använder en mildare form av lugnande behövs heller ingen ”uppvakningsspruta” men lite trött var hon förstås under eftermiddagen. Det gjorde ju inte så mycket då vi tillbringade de närmaste timmarna i bilen. 
 
Glad i hågen fortsatte vi vår resa. Nu var det Nyköping nästa och det flöt väl på rätt skapligt tills vi kom till Stockholmstrakten. Vi tyckte vi blev hänvisade åt lite fel håll men det var vägreperationer och ”stök” så vi trodde att det berodde på det. Så småningom såg vi att vi var nästan i Nynäshämn! Hmmm…. stannade bilen och kollade GPS´n och naturligtvis fanns det en Brunnsgatan 2 även i Nynäshamn. Den hade blivit programmerad till fel stad! Nytt försök att nå fram men nu behödes det tankas… Inte lätt att ta sig av motorvägen men vi såg en mack och svängde av och svängde sedan fel så vi kom upp på motorvägen igen men åt fel håll. Vet inte hur många snurr, och felkörningar det blev men summa sumarum så hade vi nog kört fel i 2 timmar. Kul? Nä inte ett dugg. Hungriga och trötta var vi men vi lyckades få oss en korv på en mack till slut så det fick bli vår middag.
 
Väl framme var det ett trevligt vandrarhem. Lite gammaldags men rent och prydligt. Ställde klockan på ringning och efter en sista rastningstur med flickorna ner mot hamnen kröp jag dödstrött i säng.
 
Morgonstöket gick bra liksom resan ner till Björkvik. Vi var ute i god tid så vi hade en dryg halvtimme att rasta lite och ta en sista kopp kaffe innan allvaret började. Vi var 4 hundar som skulle prövas och två dommare och två elever/aspiranter (?) skulle hålla ögonen på oss.
 
När vi kom fram till första såten var det lite trångt att parkera men efter en liten stund hade alla fått sig en plats. Sedan samlades vi provhundar och domare och eleverna/aspiranterna (?) och fick lite förmaningar, bl a att vi måste ha på oss kepsar och sedan gick vi i samlad tropp till första såten. Här fick jag klart för mej att det här var något annat än vad jag har förknippat med praktiskt jaktprov. Det här liknade i mycket hög grad ett A-prov. Carina Asp som var ”min” domare placerade den ena provhunden till höger om sig och mej till vänster och på min vänstra sida hade jag Åke Liedgrens högra hund och den sista placerades till vänster om honom. Vi fick sitta på huk på en liten kulle med någon meter mellan provhundarna. Vi hade domarna emellan oss och eleverna/aspiranterna (?) tätt bakom oss. Snacka om att vara övervakad och kompakt placerade! Sedan gick skicken till så att en i taget fick skickas efter fåglarna som landade på ett mycket litet fält med ett vassdike i mitten och en kulle mittemot samt en vassrugge framför skyttarna som stod nere på ängen. När alla hade hämtat två fåglar vardera fick vi skicka så att det var fler hundar ute. Till sist fick vi göra ett litet eftersök men då fick vi gå ner på ängen.
För Garbos del tyckte jag att det gick rätt bra i början. Hon lyssnade på pipan, tog tecken och hittade sina två första fåglar relativt snabbt. Vid tredje skicket lät hon lite när hon gav sig nerför den lite steniga kullen, jobbade och kom så småningom in med en fågel som hon kanske något motvilligt lämande över. På eftersöket hittade hon en fågel till och därefter var vi färdiga.
 
När vi skulle iväg fick jag vänta lite innan jag försökte vända bilen men då satt den fast liksom en av de andra provhundarnas bil. Nu var det några kvar så vi fick hjälp, den andra bilen tog sig loss med hjälp av att de knuffade på medan vår bil måste dras loss då den är rätt tung. Till slut kom vi så iväg till nästa ställe men innan vi skulle gå ut fick vi samlas kring domarna och  eleverna/aspiranterna (?). DÅ fick vi vår dom. En av Åkes provhundar hade pipit lite under passiviteten så där var det tack och adjöss. Nu skulle hon få stanna kvar och stå på sidan av och apportera lite när tillfälle gavs. Sedan åkte Garbo och jag ut. Hon hade skallat under ett utskick sa man (konstaterar att jag har nog inte definierat läte respektive skall på rätt sätt jag. Trodde skall var när hunden skäller inte när den undslipper sig ett ljud…) och därmed var hon icke godkänd.
 
Jag tackade för mej och önskade de övriga två lycka till och gick bort till bilen och satte in Garbo. När jag öppnade framdörren ropade Åke och frågade: ”Åker du hem”? med förvånad röst. Jajjemän sa jag! Har man har en hund som man precis blivit utdömd och duger inte till att apportera på jakt då anser jag självklart att då har man inget där att göra, men det sa jag inte. Det borde ju var självklart för alla, eller hur?
 
Vi åkte tillbaka till Vandrarhemmet och packade ihop och begav oss hemmåt vid 13-tiden. Hämtade upp Greta när vi nådde Gällö och var hemma strax före 20.30 på kvällen. Trött och mör i kroppen, besviken, frustrerad och en aning ilsk kröp jag i säng så småningom. Mina tankar har snurrat en hel del kan jag säga. Mycket synd att hon skulle låta vid ett utskick men eftersom hon inte är van vid dessa jakter och dessutom blev tvungen att stå hopträngd med andra (trots att det fanns mycket gott om plats och jag tror också att apporteringen skulle ha varit mycket effektivare om vi två stått t ex på var sin kulle/sluttning med bättre uppsikt över händelserna men nu skulle det tydligen efterlikna A-prov…
 
Jag är frustrerad mest för att jag har ingen som helst ambition att starta på A-prov. Därtill har vi alltför få möjligheter att träna både tillsammans med ”sparringpartners” då dessa helt saknas och jag har i stort sett tränat ensam under de tre sista åren. Dessutom krävs det att man får tillfällen att delta på stora jakter så de får in vanan. Jag har under de tre sista åren bara lyckats tjatat till mej en apporteringsplats (av välvilliga snälla vänner) och fått vara med på en gåsjakt 2010 (där det sköts 6 gäss om jag inte minns fel) och i fjol fick vi vara med på Harg under slyngeljakten och eftersöket dagen därpå. I år har vi fått vara med på andjaktspremiären där men då kunde vi inte. Att vara med på jakterna är också förknippad med rätt stora kostnader, ledigt från jobbet, resa och boende och min ekonomi tillåter inte att jag kan resa hur mycket som helst. Alltså anmäler jag inte till A-prov!
 
Praktiskt prov däremot har tidigare varit annorlunda och tagit hänsyn till att det finns hundar som inte har vana av regelbundet vara med på stora jakter. Därför har man fått börja lite lungt och försiktigt med lagom provokation så att hundarna har haft en chans att komma igång. Bedömningen har också skett under en hel dags jakt och man har då tittat på helheten och har kunnat ha lite överseende om hunden gjort något misstag i början. Vi (jag 4 ggr och Thord 2) har ju startat 6 gånger på praktiskt jaktpov då detta sätt att bedöma har gällt, senast i fjol i slutet av september och då jag inte har har hört eller sett något om att reglerna har ändrats trodde jag att det var så det praktiska jaktprovet ska gå till.
 
Besviken är jag naturligtvis på Garbo som inte kunde vara tyst och på mej själv, då man funderar på om jag har kunnat förutsett och motverkat ljudet genom att skicka på annat sätt kanske. Något att fundera över…
 
Ilsk på SSRK för att man inte tydligt klargör att reglerna har ändrats. Har jag vetat att det skulle gå till på det här viset hade jag natruligtvis INTE lagt ner startavgift 450,-, boende 900,-, bensinpengar 15,20 x140 mil = drygt 2000,-, ledigt i 3 dagar = ca 1500,-, summa sumarum ca 5000,- och åkt ner till Björkvik under dessa bedömningsregler. Då har jag nog tänkt till både en och två gånger och sedan tackat nej. Nu är det ju inte säkert att hon har blivit godkänd oavsett hur provet gått till men att resa så långt och redan innan start få klart för oss att det är igen idé och att jag inte har fått chansen att avstå då jag inte blev informerad om ändrade reger gör mej uppriktigt sagt riktigt arg!
 
Kontentan av det hela är att lusten att fortsätta med ”hunderiet” känns långt borta. Ska naturligtvis ta mej en ordentlig tankeställare men kul, det är det inte. En hobby ska kännas meningsfull och ge en positiv energi.  Glädjen som jag känt då Garbo i fjol på tre veckor tog sina tre elitettor och sin norska elitetta nu i år känns en aning fadd i smaken då det ändå inte leder någon vart. Nu känns det som att ställa in jakt- och träningsstövlarna i garderoben för gott är rätt beslut!
 
Ett långt blogginlägg blev det och det skulle vara mycket trevligt om de som känner för det också kommer med tankar och funderingar kring det praktiska jaktprovet och hur det har utvecklats. Hur tycker ni att ett praktiskt jaktprov ska gå till?
 
Marith
 

120821 Heja, heja, bröder och systrar!

 Piga berättar:

Ihelgen har två av mina syskon varit på jaktprov. Jag var också anmäld men matte tyckte inte att vi var riktigt färdiga för det så vi avstod.

Kiska (Amamus Gallinago Megala) & Ellen startade i Tromdheim i Ökl. På lördag tog de en 1:a och blev 2:a bästa hund och på söndagen tog de en 2:a och blev 3:e bästa hund. Snacka om duktigt ekipage! Protokollen finns på denna länk: http://ellenhove.com/blog/.

Potifar (Amamus Gallinago Imperialis) & Maud startade i Lit i Nkl. På lördagen fick den en 3:a och på söndagen fick de ett 1:a pris och här är protokollet:

Snacka om duktiga ekipage! Jag är stolt över att vara deras halvsyster!

Just nu har vi ”Dalafrämmat” så både igår och idag har vi fått träna en hel del. Igår var det bra väder (inget regn under träningen alltslå) och matte fick t o m gå i T-shirt en stund. Idag var det några timmar som var fritt från regn på förmiddagen men sedan kom en riktig störtskur som höll på rätt länge så då åkte vi hem. Vi hann i alla fall med både vattenmarkering, vattendirigering och landmarkering och matte sa att ”Idag känner jag igen flitig liten Piga” så jag tror jag skötte mej riktigt bra.

Imorgon kommer Potifar, Quling och Korall med mattar för vi ska köra Jämtland Cup. Ska bli riktigt kul och vi hoppas förstås på bra väder. Håll tummarna för mej är ni snälla.

Puss på er! /Piga

120811 Allt som är roligt har ett slut….

 Piga berättar:

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev så jag kanske ska börja från början. I onsdags var vi ut och tränade med Jämthundarna. Ja, vi och vi. Det var jag och Garbo som fick följa med. Ronja och Greta fick vara hemma och hålla husse sällskap.

Matte har fått lite kalla fötter inför provet i helgen och ville få träna tillsammans med en annan hund och träna passivitet. Det blev jag och Gus som fick gå tillsammans. Vi böjrade med en var sin enklemarkering under gång på land.

Sedan gick vi ner till vattnet och fick en dubbelmarkering från båt. Gus fick gå först på alla markeringar och passiviteten klarade jag galant. Det var värre med markeringarna och vattendirigeringen som kom sedan. Lutar nog att det inte blir något prov för min del. Vi ska ut igen på onsdag och då med vilt. Då faller nog domen.

Nu till något annat. Ronja har ju varit här och det är ju skitklu. Då har jag någon att leka med.

Kul med sällskap på morognpromenaden.

Idag, Ronjas sista dag hos oss för denna gång, så hade matte räknat ut att vi skulle få gå till en tjärn som det är lite svårt att nå.

Det började bra, sa matte…

Så här såg stigen ut. För oss var det skitkul. Att springa snabbt i de här djupa fårorna hade sin tjusning, dock inte för matte. Hon muttrade något om att ”kom inte för nära, skithundar”…. Hon menade nog att vi var smutsiga tror jag.

När vi kom ut till kraftledningen hittade vi flera dypölar, alltså riktiga geggahål, och DET var skitkul. Matte frågade om vi sysslade med lerinpackning för att få finare hud?

Det var rätt tjusiga vyer i övrigt också…

Så småningom närmade vi oss tjärnen.

Vi fick förstås brått att ta oss en titt

…men matte var lite långsam.

Vi försökte heja på matte och säga att hon skulle skynda på men det hjälpte föga…

… så vi tog saken i egna händer och tog oss ett dopp på egen tass.

Så småningom kom matte också och då blev det ännu roliga. Vi fick alla fyra hämta bollar på vattnet. Ronja ville ha egen apportör från strandkanten och fram till matte. Jag och Garbo ställde naturligtvis gärna upp och levererade även hennes bollar till matte.

När vi gick hem skulle vi gå på sidan av alla ler- och dypölar och hål med smutsvatten så vi fick gå i skogen på sidan av vägen. Vi hittade massor av bär, mest smultron faktisk, och både vi och matte passade på att plocka och äta lite.

Det kanske inte matte skulle ha gjort för rätt som det var upptäckte matte att vi gått vilse. Hon visste någorlunda var vi var men kunde inte fatta att vi kommit så fel på sidan av vägen. Nåja, så småningom nådde vi bilen men vi kom ut på vägen rätt långt från där vi parkerat. Det tog ca 30 minuter att gå fram till tjärnen men 1½ timme tillbaka. Men det är ju som matte sa, vi fick i alla fall riktigt bra motion för det var inte precis autostrada där vi gick.

Senare på kvällen kom Ronjas husse för att hämta henne och som matte sa: Allt som är rolig har ett slut… Vi kommer att sakna henne tills nästa gång hon kommer, för det hoppas vi verkligen att hon gör.

Puss på er! / Piga

PS. Nobel har startat på jaktprov i Sundsvall idag. Denna gång bidde det en trea så det är bara att ta nya tag. Allt kan ju hända när det är jaktprov. DS

120805 Tiden går fort när man har roligt.

 Piga berättar:

Oj vad tiden har rusat iväg… I torsdags kom min halvsyster Ronja Amamus Gallinago Media) och ska vara hos oss till nästa lördag. Kul, kul, kul! Det tog inte så lång tid innan hon var ”inne i flocken” igen. Det är ju bara drygt ett halvår sedan sist hon hälsade på så hon känns som om hon är en av oss.

Så här ser vi ut på morgonen när vi ska ge oss ut i skogen (längst bak Greta, vänster jag, Ronja och så Garbo). Vi tycker det är lite tråkigt att sitta stilla istället för att få vår frukostdessert.

Det tog en dag innan Ronja också uppskattade blåbären….

… men nu tycker hon också att det är riktigt gott.

Kanske inte lika mycket som vi för hon skulle hemskt gärna vilja busa lite emellanåt.

Ibland står hon och väntar på oss och rätt vad det är så kommer hon som skjuten ur en kanon och anfaller.

Här ser ni vår mysiga stig strax innan vi är hemma igen.

Igår kom Potifar med flock. Lars, Potifars husse skulle fixa med mattes bil men det var fel grejer som kommit så det blev inget av med det. Då stack jag, Garbo, matte, Potifar och Maud iväg och tränade lite i stället. Ronja och Greta stannade hemma och lekte med Lady och höll husse, Lars och Emelie sällskap istället. Andreas följde med oss och blockade blåbär. Han är nästan lika förtjust i dem som vi är.

Vi fick först göra två rätt långa dirigeringar. De gick över en svacka som hade riktigt långt gräs, ris, spår från skogsredskap, stenar och gröpper och uppför en höjd. Våra mattar trodde det skulle bli svårt… Ha, det var ju lätt som en plätt ju!

Sedan fick vi göra markeringar. Där stod jag, matte & Garbo på en höjd och Maud & Potifar på en annan. Mellan oss var det en svacka med långgräs, stenar, gröpper och diverse hinder. Matte kastade markeringar till Potifar och Maud kastade till oss. Maud var lite nyfiken på hur Potifar skulle fixa passiviteten för han hade aldrig gjord det här men det gick jättebra. Han lade sig faktiskt ner en stund.

Markeringarna var lite bekymmersamma för min del, i alla fall till en början. Jag fick sniffen av dummisen i svackan men den försvann när jag sprang uppför slänten så då måste jag vända och fånga upp vittringen igen. Det tog några stycken innan jag fattade att jag skulle fortsätta uppåt när vittringen försvann och när jag gjorde det så funkade det riktigt bra. Den sista jag gjorde var en dubbel som jag spikade.

För Garbo var detta bara blaha blaha, sa hon. Jag tycker hon ska vara glad att hon fick följa med jag. Potifar fixade sina rätt bra. Kom lite på fel sida och gjorde lite stora ringningar men ”finjusterades” och fixade sina dubbla också spik.

Det var meningen att vi skulle få köra lite vatten också men det hann vi inte. Klockan blev mycket och alla var hungringa så det bestämdes att vi skulle åka hem istället. När vi hörde det letade vi reda på en gyttjepöl och badade istället…. Jo då, det blev diskussion om hur vi skulle göra då. Det var en bit ner till tjärnen men de ville inte stoppa oss i bilen så då fixade vi det själva. Bakom oss hade det blidats en djup liten damm. Medan matte och Maud stod och dividerade om hur de skulle göra så slängde vi oss i dammen och badade av oss. Slutdiskuterat, enkelt och koncist!

Nu bar det iväg hemmåt och kvällsmat. De tvåbenta fick grillraket med nypotatis och jordgubbar till efterrätt medan vi fick nöja oss med torrfoder som vanligt. Nu är det ju inget fel på det för det är också väldigt gott men det kanske inte luktar lika mycket och lika gott.

Matte har lovat att jag och Garbo ska få ut en sväng idag också. Ronja ska också få testa på lite men det blir på hemmaplan tills vi får se var hon står, säger matte.

Puss på er! /Piga

120801 Nu har flitig liten Piga fullt upp!

 Piga berättar:

Nu har flitig liten Piga fullt upp, sa matte, men du får nog ta och skriva lite i bloggen… Sagt och gjort, här är vi nu!

Vi börjar väl med måndag (120730): Då blev det faktiskt en vilodag från träningen. Det behövs också sa matte. Du måste få lite tid att smälta det du har lär dej. Hmmm… Nåja, en tröst var ju att vi fick främmande på kvällen. Kicki Hedman med Lava och Sally kom på besök. Sally löpte så henne lämnade hon i bilen men Lava fick följa med in. En riktigt söt liten flatflicka(snart 6 månader). Titta själva:

 

Visst är hon väldigt söt?

Från början ville hon försöka få igång oss med lite tigersprång och när det inte hjälpte så försökte hon med att skälla lite på oss. Det tyckte inte hennes matte om så då lugnade hon ner sig och då passade vi på att försöka se vad det var för filur. Greta gick ganska snabbt in till köket och lade sig under köksbodet. Sköt det där ni flickor sa hon till mej och Garbo. Garbo muttrade lite när hon var lite för närgången och gick sedan och lade sig under bordet i matrummet. Då tänkte jag att jag skulle ta och se om vi kunde leka lite men det är ju lite svårt när man är inomhus så det slutade med att vi alla låg och småslumrade medan husse, matte och Lavas matte satt och pratade:

Lite knepig bild men Lava och jag lade oss mitt på golvet bredvid varandra och sov en stund.

På tisdag (120730) fick Garbo och jag ut och träna vid Bodtjärn. Då stod vattenmarkeringar med apportkastare samt lite vattendirigering, på programmet. 

Först sköt matte ut två markeringar på rad. En som var nästan till andra sidan tjärnen och en som var ungefär halvvägs. Jag fick gå först och tog naturligtvis den som låg närmast. Sedan fick Garbo ta den längts bort. Detta gjorde vi två gånger till men avståndet för mej ökade för varje gång. Garbo fick hämta mest för att träna sin kondis. Det blev ju totalt en rätt lång sträcka som vi fick simma, speciellt Garbo då.

Sedan sköt matte ut sex stycken apporter med de längsta nästam till andra sidan, två ungefär två tredjedelsväg och två halvvägs över tjärnen. Sedan gick vi en liten sväng innan vi fick ta dem på dirigering. Det gick kanones! Matte tyckte jag var jätteduktig för till saken hör är att på bägge sidor (i början) om området som apporterna låg fanns det vita näckrosor.

Idag åkte vi också upp till Bodtjän men då fick vi först två områden för dirigering. Ett låg i nedförsbacke från en kulle och ett område låg på en annan kulle och vi var tvugna först nedför kullen vi stod på och sedan upp. Vi fick ta från varje ställe varannan gång två gånger. Det var ju skitenkelt ju!

Som belöning för att vi skötte oss så bra skulle vi få jobba lite i vatten också. Matte satte ner oss bredvid bilen och gick sedan ner till vattnet och sköt iväg fyra apporter. Eller…. det blev avbrott efter den andra för jag trodde ju i min enfald att skott, det måste väl vara inkallning om något det! Det visade sig vara helt fel…. Matte blev inte alls glad när jag kom och sedan följde hon mej tillbaka dit hon hade satt ner mej. Under tiden vi gick, gick hon och muttrade lite dovt. Jag förstod ju att nu gäller det att sköta sig så när matte gick tillbaka och sköt nästa två apporter då satt jag förstås kvar. Jag tror att matte blev rätt så glad då…

När så inkallningssignalen äntligen kom sprang jag så fort som jag någonsinn kunde och denna gång blev matte glad för att jag kom! Jag fick börja och när jag kommit ut ca 15 m blev jag lite tveksam så jag tittade på matte som sa ut och gjorde tecken för det. Då blev det full fart. De första apporterna låg på ungefär halva tjärnen och nästa par låg ca två tredjedelar ut. Men det var inga problem med det och jag simmar lika snabbt på dirigering som när jag får gå på markering. Matte säger att hon älskar att se liten fligt Piga med den energin på dirigering. Tur att jag kan göra henne glad och att det är så lite som behövs, eller hur?

Puss på er! /Piga