121118 Lite tankar i novembertider

Efter en något händelserik säsong, med både positiva och negativa händelser har jag det senaste månaderna fundrat en hel del. Det blev ju lite omruskat efter Garbos första praktiska prov och en hel del diskussioner. Själv har jag förstås också tänkt en hel del men jag har dels läst och dels hört att det är flera som också tänker och tycker. Även på Facebook pågår diskussioner men det är svårt att förstå allt eftersom det är svårt att få höra argument om vad man konkret vill göra. Där pratar man om SSRK som sovjetmodell bl a så särskilt seriös debatt är det inte egentligen, i alla fall inte ännu.
 
Min introduktion i ”labbevärlden” började med att vi tog en labrador från hundskolan som vi hade till låns knappt ett år. Vår kunskap om labradoren var inte stor ska erkännas. Första gången hon var med i en båt på sjön och hoppade i när ungarna släppte ut flötet trodde vi hon skulle drunkna….
 
Nåja, det är många år och många hundar sedan det men det vi lärde oss med den hunden var att labradorer är fantastiska hundar att ha och att leva med. Naturligtvis skaffade vi oss en egen labbe och blev av goda vänner indragna i SSRK’s värld. Vi tillhörde på den tiden Nedre Norra avdelningen och bildade Östersundssektionen och vi var kanske inte så många men desto mer entusiastiska. När man hade varit med på sin första jaktträning var man såld på detta. Det blev både föreningsarbete, träning inför jaktprov, instruktörs- och provledareutbildning och själklart även jägaexamen med därtill tillhörande jakt.
 
När det gäller föreningslivet har det varit många turer genom åren. Många viljor och många åsikter men på något sätt har det till sist blivit någon sorts balans, både lokalt och centralt. Det har ju bl a varit dragkamp mellan utställningssidan och jaktsidan som resulterade i att det blev delade championat. Båda intesseinriktningarna fick sina ambitioner tillgodosedda men naturligtvis finns det de som ändå är missnöjda.
 
Samtidigt som detta pågick, introducerades A-prov som officiellt och C-prov som en inoficiell tävlingsform. Detta var enligt mitt sätt och se, mycket bra! Det som diskuterades en del var vad respektive prov skulle heta. Alla var inte nöjda med A, B, C, då det lätt kan kännas lite nedvärderande med B- och C-prov. Eftersom det inte var tanken, man sade att det bara var ett sätt att skilja proven åt, så accepterades detta av de flesta. Synd att den taken inte ligger kvar fullt ut. Har faktiskt hört både ett och annat, bl a att det inte är något värt att ha en jaktchampion från B-provs, det är bara A-provschampions som räknas.
 
Hur som helst tycker i alla fall jag att de olika provformerna är kanoners om man respekterar att alla tre finns! Lättare att intressera valpköpare att träna hundens medfödda egenskaper när man kan ställa upp på WT utan samma press som de två övriga proven och intresset växer  förhoppningsvis till vidare engagemang. A-proven är ju också ett tävlingsforum och där förarjobbet är av mycket stor vikt. För de personer som är tävlingsmänniskor är detta kanske det otimala. Vi andra har säkert en hel del att lära av A-provsträningen, speciellt presition och snabbhet. Det är kul att se vad man kan lära sina hundar och en kul träning även om man inte kommer till start på A-prov.
 
B-proven har för mej alltid varit en egenskapsbedömning men tyvärr verkar det som det kan bli slut på det. B-proven blir mer och mer bedömda efter A-provskriterier. Det som jag anser sämst med detta är att man går ”smygvägen” och man försöker ”rucka på reglerna lite”, kanske för att sedan konstatera att det ska vara så då man gjort så under längre tid, istället för att ta en diskussion. Dessutom ser det ut som om man inte vill låta gemene man att ha något att säga till om när det gäller våra jaktprov och dess olika former. Det är reserverat för de som är involverade i A-prov. Varför måste man gör så stora förändringar av B-proven så de efterliknar A-prov? Vad är nyttan av det. A-prov finns som provform redan. Om det nu måste ändras hoppas jag att de som är så pass säkra på att deras åsikter är de rätta så att de inte vill lyssna på någon annan än likasinnade har rätt, då det vore katastrof för raserna om de på grund av detta mister en hel del goda egenskaper. Det är gott att ha medmänniskor men det är av motmänniskor man lär sig. Min erfarenhet är då att en blandning av nytt och gammalt, erfaret och oerfaret gör en mix där alla måste tänka efter och när man argumenterar testas teorierna om de håller. Men säker är man ju aldrig förrän efteråt.
 
Det som gjorde att jag fastnat för just labradoren var att den är både följsam och kan jobba självständigt. När vi var ute och jagade morkulla t ex, var våra labbar oersättliga när man skulle hitta igen en skjuten kulla. Ibland kunde de segla iväg långa sträckor och det fanns inte en chans att man skulle kunna hitta den med ögonen. Man kunde trampa på den utan att man såg att den låg i mossan, men hundarna hittade dem, alldeles sjäva. Numera kan varken jag eller Thord jaga aktivt själva. Thord har ju som bekant fått en stroke och är handikappad och jag har förstörda axlar men jag tränar och är med och apporterar där jag får (även om det är mycket svårt att komma med),
 
Labradoren är ju användbar till väligt myket och det finns stora arbetsområden för en duktig retriver. Den kan vara räddningshund, ledarhund, servicehund, bombhund, mögelhund, spårhund, ja avändbar till nästan vad du vill men det är på grund av deras medfödda egenskaper som de är så användbara!
 
Vad jag förstår är tanken bakom jaktproven att just pröva deras ärftliga egenskaper. B-proven har för mej varit en garanti för att man tittar på hundens hela arbetskapacitet. A-provshundar är fantastiska på många sätt och vis och helt suveräna på vissa saker men jag tror att det är risk för att vi i längden tappar mycket när det gäller kapaciteten att jobba självständigt om vi bara inriktar oss på A-prov och det är ju trots allt inte alla retrieverägare som är med på stora godsjakter men som vill ha en bra jakthund när bössan är med i skog och mark… Då kanske det är viktigare att ha en hund som fått utveckla sin självständighet och viltfinnarförmåga på ett annat sätt än vad som uppskattas vid A-prov.
 
Nog kan man se att man tappat en del egenskaper om man tittar på extrema utställningshundar och då menar jag inte att det bara är fysiken som hämmar. Varför skulle man då inte tappa en del om man avlar extremt åt andra hållet också? Det är lätt till att man missar helheten om man bara har ett mål i sikte.
 
Ja detta är bara mina funderingar, säker kan man aldrig vara förrän i efterhand och då kan mycket vara förstört så jag hoppas att det finns vett och sans och eftertanke när framtiden för våra fyfota vänner bestäms. Vi vet ju vad vi har nu, men vet vi vad vi får sedan….? Förmodligen ses jag som en gammal tjurig kärring som med näbbar och klor vill behålla allt det gamla… men så är det inte! Många förändringar är av godo, det har hänt mycket sedan vi började och inom B-proven har det varit mycket positivt som hänt men jag vill att man faktiskt tänker efter. Det är kommande generationer det gäller.
 
Marith
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

elva + tjugo =