140201 Lite tankar som dyker upp

De senaste dagarna har lite minnen och tankar dykt upp. Detta på grund av att det är både ”folk och fä” som lämnat oss övriga med ett stort tomrum i våra hjärtan. Jag tänker dels på Kjäll Bräster, en person som betytt väldigt mycket inom retrievervärlden och även i övriga hundvärden med uppdrag även inom SKK.
 
Tankarna går långt bak i tiden…. till bl a Sterte och Illiadenträffen där vi satt i kåtan och hade vilda diskussioner med honom om viltspår, om det skulle vara meriterande för retriever eller inte. Vi träffade honom lite då och då genom åren, främst på jaktprov då han var verksam som domare. Jag tänker naturligtvis speciellt på ett prov i Ludvika där han dömde min ”Ärte-Märts” (Amamus Pica-Picas) sista elitprov, vilket gjorde att hon blev S JCH. Jag tror att han var nästan lika glad över det som jag i alla fall hördes det så.
 
Gretas pappa ”Volle” (Duvkullans Volvo) har också gått över regnbågsbron nu i veckan. En fantastisk hund som vi också har en hel del trevliga minnen av. Jag minns när vi hade ”Fjällstaträffen” då han var unghund. Veckan avslutades alltid med jaktprovet i Lit där de flesta av deltagarna under veckan startade sina hundar.
 
Volle var en mycket lovande unghund, lättlärd och väldigt duktig på markering bl a. Vi hade ju förutom träningar under dagarna, även lite skoj för oss på kvällarna. En kväll hade vi ”vattenmarkering” där vi fick satsa en 10:a på vilken hund som var snabbast. Markeringen gick till på så sätt att kastaren stod ca 30 – 40 m längre ut och bredvid honom fanns en hink med vatten dit dummyn kastades. Det blev ju lite varierat resultat för det var ju inte så självklart att leta i hinken för de flesta. Vem som vann kommer jag inte ihåg men det skulle bli lite ”efterverkningar”, i alla fall för Volle, som var en av de smarta och hittade sin markering snabbt och säkert.
 
Det var så att på provet i Lit hade funktionärerna viltet i hinkar som de hade med sig ut. Den som kastade markeringar också! Ni kan ju kanske räkna ut var Volle letade markeringen. Vad man stod och tänkte som åskådare och som skyldig till att ha lärt ut en dumhet kan ni ju tänka er… Jag minns inte säkert hur resultatet blev men jag tror att det gick bra trots allt.
 
Något år senare, även då under en sådan träningsvecka här hemma hos oss, upplevde jag något som fastnat i minnet. Vi skulle köra parköring med hundarna och det blev Kråka (Amamus Corvus Corone) och Volle som skulle gå i par på vattensöket. Det var ett rätt tufft sök med områden med en vattenvegetation som slingrar sig runt benen och även lite näckrosor, blankvatten, vanlig vass och ett område med riktigt tät vass. De två fördelade jobbet på egen hand, avlöste varandra i de olika områdena på ett sånt självklart sätt att man stod mest och bara gapade och tog emot apporterna. Helt otroligt att se detta samspel!
 
Vi blev ju väldigt förtjusta i Volle och när han skulle ha valpar så var vi ju på hugget och beställde en valp från Thorsvi kennel, Thorsvi Glen Scottia, ”Greta”. Nu blev det kanske lite för mycket tryck i henne och Thord (Greta blev hans hund) fick ju en stroke så hennes jaktprovskarriär kanske inte blev riktigt vad som var tänkt (en start, en 1:a Nkl) men en otroligt härlig och optimistisk familjehund är hon.
 
 
Volles dotter Greta, vår goa, glada optimist!
 
Jag förundras också över att vissa saker är så oerhört lätta att lära hundarna medan andra saker kan vara hur svåra som helst. Greta har ju svårt med det här sitt-stanna-kvar i vanliga fall men ibland slår hon mej med häpnad.
 
Vår ”nya” runda på morgonen innebär en brant nedförsbacke där jag brukar sätta ner hundarna och sedan ta mej i sakta mak nedför själv först innan de får komma. Idag när vi gick där så upptäckte jag helt plötsligt att hundarna hade stannat och satt sig, helt utan kommando.
 
 
Här hade de satt sig och väntade på att jag skulle nå ända ner….
 
Vid inkallning gäller det att hålla sig ”ur spår” annars kan det gå illa…
 
Marith

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 1 =