Ibland känns livet onödigt vresigt!

Garbos operationssår har läkt fantastiskt bra och hon är pigg och på finfint humör. Eftersom det blev lite ändrade planer så åkte vi in till Östersund och uträttade lite ärenden. Tittade in hos Ejra för att kolla om de tyckte som jag, att det var dags att ta stygnen (idag är dag 10). Det ingick i priset för operation att ta stygnen men om de bedömde att det behövdes några dagar till så skulle jag plocka dem själv.

Jag hade helt rätt, såren var fint läkta så nu är stygnen borta. De hade också fått provsvaren på knölarna men Mikaela hade flera akutfall so väntade så hon hade inte tid att prata när vi var inne så för att vi skulle slippa sitta där och vänta så skulle hon ringa upp.

Vi uträttade våra ärenden och åkte sedan nöjda hem. Fixade lite lunch precis när ätit färdigt ringde Mikaela. Tyvärr hade hon inga glada besked. Tumören på benet var en grad 2 och tagen med marginal. Kan finnas risk för att den återkommer/sprider sig men också hopp om att den inte gör det. Däremot tumörerna på analsäckarna var elakartade tagna utan marginaler så där finns det inga garantier alls. Det kan finnas något kvar och därmed också stor risk för spridning. Det är väldigt svårt att göra något åt det då de satt på ett väldigt knepigt ställe.

Nu skulle de ha rond i morgon och diskutera prognosen, eventuellt blir det nästa vecka då det är flera veterinärer med. Då har de  också tid att läsa på lite så de har så mycket som möjligt på fötterna innan de ger en säker diagnos men det ser inte alls bra ut.  Hon har ju en tumör på binjuren också men den har inget med dessa tumörer att göra. Den låter vi vara hur som helst. Tumörerna i juvren är också ”fristående” från detta och de är dessutom mycket små (än i alla fall) så de avvaktar vi hur som helst med. Risken för spridning är främst i de inre organen, lever, njurar etc.

Jag har ju haft lite dålig magkänsla redan från början så jag kan inte påstå att dagens besked var helt oväntad men det är ju ändå en viss skillnad att tro än att veta. Nu får vi se till att njuta av hennes sällskap så länge som vi kan. Lite synd att hon har ont i armbågen av och till så ”riktigt roligt” kan hon ju inte ha. Riktigt roligt är ju full fart och jobba, jobba, jobba men nåt ska vi väl kunna fixa till. Vi får hoppas på att vi har lite tid på oss i alla fall.

Världens goaste Garbo <3
Världens goaste Garbo <3

Marith

 

Lugnt men ändå inte

Ja här är det både ock… Vad vi kan se så verkar det som Garbos operationssår läker precis som de ska (peppar peppar). Inga synliga komplikationer, rena och fina sårytor. Hon bryr sig inte om dem själv heller så det verkar faktiskt riktigt lugnt på den fronten.

Däremot blir hon sysslolös. Tycker det är trist att bara gå ut och rasta sig, inga promenader alls är det tänkt. Igår fuskade vi så hon och jag gick en liten kort skogspromenad i koppel på ca 15 minuter. Mycket uppskattat! 😀 Idag gjorde vi om det.  Bara det lilla gör att hon håller sig lugnare.

I torsdags var vi till Ismundsundet, Piga och jag. Bilen skulle få en ny rem av något slag. Under tiden den blev utbytt så tog Piga och jag en liten sväng på egen fot och tass. Bollar var med så det blev lite sök och en och annan dirigering vilket hon uppskattade mycket! När vi kom hem berättade husse att Garbo hade legat vid dörren hela tiden. Det gjorde hon även i går och idag när Piga och jag tog en egen runda. Känner att jag har nog fuskat en hel del med att ge dem ”egentid” . Det får vi nog göra något åt framöver.

Idag var första gången sedan operationen som de legat tillsammans. De har ju legat i var sin ända av soffan men nu ser det av och till lite bättre ut.

160220

160220a

För övrigt sysselsätter sig Garbo med att diska matkopparna om och om igen. Verkar inte som hon tror att jag diskat dem tillräckligt. Hade tänkt bädda in en lite filmsnutt här med Word Press vill inte tillåta det tydligen. Får försöka fixa till det så småningom om det går.

Marith

 

 

Ojejoj som husse brukar säga….

Ja lite ojejoj är det allt när man har förmånen att ha en hund som Garbo. Helt otroligt fantastisk tycker jag att hon är. På måndag kväll piggnade hon till helt okey.  Åt så småningom och gjorde både ettan och tvåan. Så länge som jag hade henne under uppsyn så fick hon vara utan krage men till natten fick hon ha den på.

Det såg ut som hon tyckte det var lite obekvämt men hon sov rätt gott hela natten. Vände sig några gånger. Själv sov jag väl inte så gott, sov på aga… På morgonen när hon hoppade ur sängen fick hon ena frambenet innanför kragen men utanför halsbandet som den sitter fast med. Inte så bra…  🙁 men det löste sig.

Igår tog vi det väldigt lugnt. Tänkte att den dagen var hennes. Allt gick väl hela dagen förutom att hon inte gjorde nummer två. Var lite rädd att hon skulle ha blivit hård i magen. Hon har ju alltid velat vara lös när hon ska ”uträtta sina ärenden” och nu ska hon koppelrastas tänkte att kanske har det med saken att göra. Hon fick också vara utan kragen hela dagen.

Nåväl, det blev kväll så småningom och dags att gå och lägga sig. Chansade faktiskt och lät henne slippa kragen även då eftersom hon inte gjort någon tillstymmelse till att intressera sig för sina operationssår. Allt gick väl, vi sov gott både hon och jag hela natten (ja även Piga och husse förstås).

I morse upptäckte jag ett mörkt streck över magen när hon hade sin vanliga morgonritual sedan hon ätit. Jag brukar göra lite morgongympa medan de äter och sedan har vi en liten gosstund men om de blir färdiga långt före mej så blir hon lite otålig. Då lägger hon sig på rygg framför mej och sprattlar lite (det har hon förresten gjort sedan första dan hon kom till oss).

Blev lite fundersam över vad detta är
Blev lite fundersam över vad detta är

För att få reda på vad detta kunde vara frågade jag på sidan Vetbase på Facebook och  då var det så enkelt som tejprester som de fäst skyddsduken med (var dock inte kladdigt som det brukar efter tejp eller plåster). Jag hade provat tvätta med vatten men utan resultat. Fick tips på att använda barnolja eller kokosolja.

Vi har även fuskat lite mera under dagen. Hon har fått gå ner till skogen i koppel men när hon uträttar sina ärenden får hon faktiskt vara lös. Hon lyssnar när jag säger att hon ska ta det lugnt så just nu fungerar det jättebra. Ja man kan ju som sagt var säga ”ojejoj” vilken underbar hund hon är, min hjärtegoda Garbo.

Just nu ligger flickorna i soffan och sover. Det lite underliga är att nu håller sig Piga på sin kant. De har legat som ler och långhalm ända tills Garbo kom hem från operationen… Jag vet inte om Garbo kanske på något sätt talat om att hon inte vill ha henne för nära eller så är det för att jag så åt Piga när hon ville lukta på Garbos sår när hon kom hem. Operationssåren ser för övrigt jättefina ut (peppar peppar).

Tur att det finns sköna, skilda sovplatser när man så vill... :D
Tur att det finns sköna, skilda sovplatser när man så vill… 😀

Marith

 

 

Jag visste väl att Garbo är unik!

Ett nytt bevis för att Garbo är ”one of the kind” uppdagades idag. Garbo och jag infann oss på Ejra i god tid i morse för att äntligen få bort knölarna som infunnit sig lite här och var i kroppen.

Inskrivning
Inskrivning

Det som var bestämt var att man skulle börja med att ta bort analsäckarna som innehöll tumörer. Under tiden skull man också ta bort tumören som satt bredvid tårkanalen och ta prov på knölen som satt på benet. Om allt gick bra så skulle man också plocka ut tumörerna vid juvret. Garbo blev lite fundersam när hon skulle följa med veterinären och jag stannade kvar men följde ändå med fastän hon tittade långt efter mej.

Jag åkte hem och fick mej lite frukost och fixade lite här hemma. För  att fördriva tiden tills det var dags att hämta Garbo, gick jag ut en sväng med Piga i det otroligt vackra vädret. Solen värmde faktiskt, vi går mot ljusare och varmare tider! 😀

160215a

160215b

Vid 12-tiden ringde telefonen. Hjärtat slog några extra slag för jag tänkte förstås att nu är det något som gått på tok. Det var mycket riktigt veterinären från Ejra som ringde men det ville få okey på lite ändringar i planen.

Det hade tagit lite längre tid att operera analsäckarna eftersom tumörerna satt utanpå i stället för inuti. Den på vänster sida hade ”trådar” som satt fast i analsäcken men var för övrigt helt fristående. De hade aldrig sett något liknande och det blev en knepigare operation så det tog lite längre än beräknat. De ville inte ha henne nedsövd alltför länge så då var frågan, skulle de operera bort knölen på benet som var så mysko eller skulle de försöka ta juvertumörerna.  Knölen på benet har ju varit mysko genom att den ibland, när Garbo har jobbat mer, varit större för att minska när vi tagit det lugnare.  Vi blev överens om att ta knölen på benet. Hon är skendräktig så att ta knölarna i juvren skulle också bli knepig att ta bort och förmodligen ta ganska lång tid.

Det visade sig att knölen på benet var en mycket märklig grej, något som de aldrig hade sett förut. Det skulle ha kunnat vara en fettknöl, den var lite gulaktig, MEN den innehöll vätska och var genomskinlig på ena sidan. Nu har de skickat både analsäckar inklusive tumörer samt knölen på benet så vi får väl provsvar om ca 14 dagar. Ja som ni hör så är hon unik på många sätt. Inte alla hundar producerar knölar som man inte sett tidigare. 😉

Klockan 4 fick jag hämta henne och det visade sig att det blev ungefär 5 000,- billigare än det cirkapris som jag fått. Kanoners när det blir åt det hållet. 😀 De hade plockat fram en tratt men jag undrade om vi inte kunde använda en krage istället. Det är ju betydligt lättare att ta sig fram med en sådan än en tratt. Jo, då jag kunde testa om det fungerade så de plockade fram en som passade henne och jag behövde inte betala den heller. När vi gick så fick jag återigen höra att Garbo är en riktigt härlig och snäll hund. Värmer hjärtat att det är fler än jag själv som tycker det.

När vi kom hem så trodde jag att hon kanske ville ligga i hundrummet och ha det lugnt och skönt. Nähä, icke sa Nicke. Under bordet som vanligt medan vi åt (fick plocka bort några stolar så hon rymdes med sin stora krage. Piga åt sin mat men inte Garbo, hon var inte sugen ännu.

När jag satte mej vid TV:n så hoppade hon upp i soffan närmast mej (såklart!). Det såg lite obekvämt ut med kragen.

Det gick att somna även med krage.
Det gick att somna även med krage.

Efter ett tag blev det bråttom ut. Trodde hon ville ut och kissa men se det var nr 2 som skulle göras. Efter lite stök med olika ställningar (gjorde säkert riktigt ont med två sår på var sida) men hon fixade det så småningom. När vi kom in fick hon en värktablett och jag kollade om hon ville ha mat men nej. Lade sig och somnade igen men denna gång fick hon vara utan krage. Eftersom jag har full uppsikt och hon inte visar en tendens att göra nåt så tror jag det är bra mycket skönare utan.

Nerbäddad med filt sover hon sött
Nerbäddad med filt sover hon sött

Efter någon timme blev det tvärbrått ut igen. Varje gång vi varit utomhus har jag frågat om hon inte skulle kissa (hon brukar kissa på kommando) men hon har inte varit intresserad. Men nu var det dags. Jag tror hon satt 2 minuter så det var nog mycket välbehövligt. När vi kom in åt hon upp en portion mat som jag serverade. Blir nog bra det här!

Marith

 

 

Ibland går det undan…

För 14 dagar sedan var jag och Garbo inne på Ejra för att operera bort några juver- och analsäckstumörer.  Det hela blev då uppskjutet som jag tidigare berättat. Nu har det gått 14 dagar och igår fick vi komma in på återbesök.

Hennes blodvärde hade gått upp så nu producerar hon både vita och  röda blodkroppar igen. Mikaela en ordentlig undersökning och kollade tumörerna i juvren och konstaterade att de hade inte blivit större. Tumörerna i analsäckarna hade däremot bägge vuxit, vilket jag inte var förvånad över då jag tyckt mej märka att hon fått mera besvär med bakdelen. För att kolla så att det inte var i höfterna som hon hade problem gjorde hon både sträckningar, böjningar och töjningar och konstaterade att för att vara 10 år så var hon i otroligt fin form. Hon tittade också på tumören vid ögat och det bestämdes att hon skulle konferera med Katarina som eventuellt skulle operera och med Mona som gjort ultraljudet. Detta skulle ske på fredag morgon då de hade ”rond” och sedan skulle hon höra av sig till veckan.

Fick telefonsamtal redan idag och då berättade hon att anemin inte var något hinder längre. När det gällde tumören på binjuren så det enda de visste var att den inte var hormonpåverkad eftersom det skulle ha visat sig nu när hon är skendräktig. De kunde skriva remiss till ett större djursjukhus för att operera bort den men det tackade jag nej till då det är en alltför stor och riskabel operation. Binjuren ligger ju alldeles intill både njuren och aortan och är ytterst riskabel och tar flera timmar i anspråk. Det förstod hon men sa också att de kunde ju inte ge något besked om hur lång tid det går innan hon får besvär av den. Att de skulle operera bort analsäckarna, ta den största juvertumören och skicka den på analys och knipsa bort den vid ögat och samtidigt ge en injektion kortison i armbågsleden bestämde vi att de skulle göra. Tid för det bokades nu på måndag morgon. De skulle också samtidigt ta prov på knölen på benet när hon ändå var sövd.

Det blir alltså en totalrenovering av Garbogumman så nu är det bara att hålla tummar och tassar för att allt går bra. Det som är liiite lurigt är ju analsäckarna då det är ett känsligt område men för det mesta brukar det gå bra.

Jag är ju av den åsikten att ska man göra något, operera, medicinera osv så ska det vara för hundens skull och inte för min. Känner förstås att med Garbogumman får man tänka till flera varv för det är ju en del som felar. Samtidigt är det ju så att hon är, för att vara 10 år, nästan oförskämt fräsch, blank och fin i pälsen, fin  och smidig i kroppen (förutom armbågen) och pigg, glad och arbetsvillig. Naturligtvis vill jag ge henne chansen att få vara med ett tag till då veterinärerna också tycker detsamma. Känns skönt att kunna diskutera med någon som förstår hur jag tänker för Mikaela  resonerar precis som jag. När jag nu bestämde hur de skulle få göra så sa hon att hon skulle ha gjort precis lika dant. Känns rätt skönt! Jag skulle aldrig vilja att det sista som händer denna underbara hund är att hon ska ha ont eller plågas det sista som sker. Ibland blir man ”hemmablind” och då känns det skönt att ha någon ”utomstående” att diskutera med. Är det dessutom en veterinär så uttryckligen tycker lika, desto bättre!

Ibland undrar jag om man är som en öppen bok inför hundarna. Känns som om de vet att något är på gång eller också känner Piga att Garbo inte är riktigt i form. Så här ser det ofta ut numera (om inte Piga ligger med huvudet på baken på Garbo):

160212a

Idag har vi i alla fall följt ”doktorns” order och Garbo har fått gå några 10 minuters promenader bara medan Piga fick ”rå om” matte på egen tass på den längre morgonrundan med lite aktiviteter till hennes stora glädje.

Nu i kväll är det ett förfärligt oväder, -5 och snöfall med blåst på tvären. Näe det var inte kul på den korta kvällsturen. Får väl trösta mej med att vi har haft det rätt bra vädermässigt ett tag nu.

Igår fick vi se lite foton från valplåda där vår kommande valp befinner sig just nu. Men vilken av dessa är det?

160212b

Tänker nog åka ner när de är 5 – 6 veckor om vi nu kan det för Garbos skull.  Går allt som det ska så blir det inga problem men den som lever får se.

Marith