Laddat för advent

Ja det blev advent i huset trots allt.

hallstjarna

1a-ljuset

Många änglar omger oss tack och lov. Vi var beredda på en rätt så annorlunda 1:a advent än det som det varit brukligt. Hundarna har förstås blivit understimulerade.  Ultima är fortfarande på rätt väg och brist på sysselsättning gör att det ”kryper i kroppen”. Hon sköter sig utan ofog (peppar peppar) men man ser det på henne. Med lite tur får vi börja träna lite om ca en månad.

Garbo är piggare än vad hon varit på länge så vi får förhoppningsvis fira jul tillsammans och med lite extra tur, hennes födelsedag den  20 januari. Vi tar förstås en dag i taget, knölen på benet har ju kommit tillbaka  så det är svårt att veta hur lång tid hon kommer att vara ”besvärsfri”.  Vi tar det vi får.

Piga är också lite låg just nu. Inget händer och faktiskt har hon för ovanlighetens skull två  gånger smitit iväg till grannarna när vi  är på väg till skogen. Detta hände när vi hade Potifar och Lady på besök då det var lite ”rörigt” i starten/inte följde rutinerna riktigt. Hennes championatdiplom kom nu i veckan men det har inte kommit upp på väggen ännu då jag saknar en ram till det.

diplom

Som sagt var har vi haft änglar på besök. Fyra av dem kom i onsdags kväll och satte upp julgardinerna. Här är tre av dem, den fjärde, deras mamma och vår svärdotter, fastnade inte på kort, blev bara sudd.

anglar2

anglar1

På torsdagkväll kom nästa ängel, vår dotter Maud. Hon hade tagit ledigt från jobbet och kom hit till oss för att på fredag baka både lussekatter och tekakor, dubbla satser. En av varje till oss och en av varje till dem själva. Hur snällt som helst. Det tar ju lite tid, blev sena kvällen innan allt var klart.

ulli-o-maud

Ulli håller koll på att allt går rätt till

lussebullar

En omgång jättegoda lussekatter!

Potifar och Lady var också med.

potti-o-garbo

Här ligger Potifar och Garbo

lady-o-piga

Lady som älskar värme låg gärna på klädhögen intill elementet i hallen medan Piga håller koll på att ingen kommer oannonserat in i huset.

Som vanligt gick ”larmet” när nästa ängel, Kent,  dök upp. Vi började med att bjuda på  kaffe och lussebulle. Han skulle hit och fixa lite i källare och byta en lampa på häbre. Tyvärr hade det snöat rätt rejält så även nästa ängel, Staffan, dök upp med sin traktor och skottade vägen och det som gick på gårdsplanen. Kent frågade var jag hade snöskyffeln. Om jag ville så skulle han skotta det traktorn inte kunde. OM jag ville!!!! T o m snöbekymret löste sig alltså!

På lördag var det dags för sista veckans ängel att dyka upp. Jag har ju stora problem med att både dammsuga, torka golv, sopa snön av bron och skotta. Dammsuga där det inte är så krångligt går ju an så man kan hålla efter lite men att komma åt där det är besvärligt går inte så bra. Svårt att styra oh hålla undan med bara vänster hand. Därför kom jag på den briljanta idén att höra med min gamla arbetsgivare om det fanns tid  och lust att ta sig an mina golv. Tiden var det lite smått om men eftersom det var jag och hon hörde om omständigheten så skulle hon komma på lördag förmiddag.

Kom, gjorde hon, bra blev det och vi fick också lite tid att prata över en kopp kaffe och lussebullar (vilken tur att Maud hade bakat!). Någon betalning ville hon inte höra talas om… Vad säger man? Änglar finns!!!

Jag får verkligen hoppas att allt är bra med min hand den 6 december när jag ska in och ta av gipset och röntga igen. Då kanske det blir lite ordning på torpet så att jag själv kan fixa lite.

Idag är vi inne och kurar bara, både två- och fyrbenta. Inte så kallt egentligen, bara ett par minusgrader men det blåser. Skulle ha fixat lite mera med belysningen utomhus men det blev till att helga vilodagen och njuta av den första advent istället.

pgu-i-soffan

Önskar alla besökare en fortsatt trevlig advent!

Marith

 

Från det ena till det andra…

… som Thord brukar säga när han vill byta ämne. De sista två veckorna har jag gärna velat byta samtalsämne ett flertal  gånger.

Vi bröjar väl med torsdag för en vecka sedan. Lite vitt på marken på morgonrundan och flickorna gick och letade blåbär.

trio

Jag har fuskat lite när det gäller Ulli. Hon ska ju egentligen bara  gå  fot men hon blir ju alldeles galen så jag har låtit henne vara lite lös när vi går i skogen. Så fort hon ökar farten så blåser jag stopp och hon får sitta och vänta tills jag kommer och så får hon en godis. Funkar jättebra… så länge som jag inte tänker på annat.

Flickorna gick bredvid stigen och letade blåbär lugnt och stilla. När vi kom till Alexisbacken tänkte jag att de skulle få gå fot uppför. När jag skulle samla dem så var Ulli borta. Jag var säker på att hon var kvar i blåbärskogen så jag vände mej om och ropade på henne. Plötsligt hörde jag något bakom mej och vred mej upp mot backen och svisch sa det och jag låg på backen med högra handen under mej. Inte platt utan med lillfingret neråt och tummen uppåt…. Det tog en stund innan jag hämtat andan och smärtan lindrats så pass att jag kunde försöka resa på mej. Ultima hade förstås smitit förbi och var uppe i backen när jag ropade på henne.

Under resten av vägen hem samlade jag snö och lade på min handled som fått värsta smällen. Så småningom lade sig det mesta och vi åkte in till Östersund för att uträtta ett antal ärenden. Halv två hade Ultima tid på Djursjukhuset för koll. Allt var bra och kortisondosen skulle sänkas igen. Sex veckor till och sedan har vi dragit ner dosen så hon  får börja jobba lite igen. Återbesök om tre till fyra veckor. Ett bra besök då vi fick tillbaka den veterinär som skrev ut henne så jag fick svar på många frågor. En fråga visste hon inte svaret på så hon skulle ta reda på det och ringa. Kanoners!

På fredagen hade Thord sjukgymnastik i Bräcke och jag skulle hämta upp honom för vidare färd till Rättvik. Vi hade hyrt en stuga där för Piga skulle på utställning på lördagen (trodde jag ja). När vi kom fram var det mörkt och jag letade och letade efter motorvärmaruttaget som skulle finnas. Fick till slut ringa och fråga och det slutade med att en vaktmästare kom och letade. Den fanns oåtkomligt på baksidan av huset så han fick  åka och hämta en skarvsladd. Allt frid och fröjd förutom att det var kallt i stugan. Det tog hela kvällen innan det var varmt förutom på toaletten där det inte gick få igång elementet.

Lördag morgon var det tidig uppstigning, packa och städa och sedan iväg. När vi kom fram så fanns det inga skyltar, folktomt och öde. Hade vi kört fel? Letade fram  PM på telefonen, men nej, rätt plats. Thord tittade också för säkerhets skull… men det är ju inte förrän i morgon, söndag! Vad göra??? Inte kalla stugan igen! Skita i det och åka hem? Näe vi åker till Ingegerd och Gustaf i Falun! Ringde och som vanligt var vi hjärtligt välkomna. Gästfriheten var som vanligt stor.

På väg dit kom jag på att vi har varken mat eller kortison med oss. Ulli kan ju inte vara utan medicin! Kom på att kanske hade veterinären skrivit ut flera uttag så vi letade upp ett Apotek. Naturligtvis hade hon inte gjort det. Ringde Gustaf och sa att tyvärr måste vi åka hem. Nej då det fixar vi sa Gustaf! På väg till Falun åkte vi på en rätt spårig och krokig vinterväg så vi fick köra rätt långsamt (som tur var).

vilt

När vi kom till Falun fick vi leta säkert en timme efter en djuraffär så vi kunde köpa hundmat. När vi kom till Skuggarvet väntade god  mat och trevligt sällskap. Efter en del telefonsamtal fick vi även tag på kortison, levererat till Skuggarvet. Det är service i Dalarna! Tack alla iblandade!

Tyvärr var jag inte så trevligt sällskap själv. Hade rätt ont och på natten var Ulli rätt orolig så det blev dåligt med sömn också. Ingegerd tyckte att vi skulle komma tillbaka efter utställningen och stanna tills på måndag så vi fick åka hem i dagsljus. Lät förstås lite lockande men samtidigt så kände jag att jag ville hem så fort som möjligt. Handen  värkte mer och mer.

Vi kom till utställningen i god tid så det blev en lång väntan på vår tur. Vi fick trevligt sällskap så tiden gick rätt fort i alla fall. En gammal valpköpare till Gustaf och Ingegerd där pappan var vår Ture (hunden är för länge sedan borta) kom och hälsade. De skulle ställa ut sin hane, också i jaktklass. Både han och Piga var ensamma i klassen och med resultatet som det blev så förstår jag varför. Alltså det finns resor som man inte borde ha gjort. Detta är en av dem.

kritik

Kul med sista meningen dock… jag som känner mej hur obekväm som helst i utställningsringen…

En sak till var förstås bra med resan. Vi fick faktiskt träffa Ullis (Ulrika Ebenhard). Så läääänge sedan. Det blev ett kort  möte men inte desto mindre trevligt!

Vi åkte sedan raka vägen hem och vid 7-tiden var vi hemma. Lite mat i magen, nödtorftig uppackning och sedan sängen. Sov halvdåligt även denna natt då handen fortfarande värkte. Tror inte det blev bättre av allt bärande…  Bestämde  mej i alla fall att det var nog bäst att kolla upp hur det låg till med handen.

Fick komma halv två till HC i Bräcke. Efter en snabb undersökning och ”spjälning” så var det bara att åka till sjukhuset. Akutremiss till röntgen och ortoped. Till saken hör att vindrutetorkaren gick åt fanders så jag var tvungen att åka in på OK och få hjälp.

Vid halv fem var jag röntgad och klar och så var det att sätta sig på akuten. Efter ca en timme fick jag träffa sköterskan. Hon föreslog att jag skulle åka hem och komma igen på tisdag istället då det reda var många timmars väntan och de flesta kommande akutfall kommer att prioriteras före då min skada var 5 dagar gammal.

Sagt och gjort. På tisdag förmiddag var jag där igen. Efter ett par timmar var jag undersökt och gipsad. Det var vissa svårigheter att se på röntgen pga min artros men det var två av tre indikationer på att båtbenet är skadat. Det kunde också/eller vara en ligamentskada men handen skulle gipsas och efter tre veckor skulle det tas av och röntgas igen.

Ja som sagt var… från det ena till det andra. Inte så positiva tongångar just nu men vi tar det som det kommer. Det man inte kan göra  något åt är det bästa att försöka glömma… men det lackar mot jul och det ska visst komma ännu mera snö. Jag som  har svårt att ens sopa snön av bron…

Marith

Allhelgonahelgen… tid för eftertanke! … och lite annat…

Den här helgen tänker nog de flesta på  de vänner, släktingar och kanske även de husdjur som vandrat vidare till andra sidan.  Visst saknar man dem men de har en speciell plats i ens hjärta, oavsett om det är människor eller våra kära husdjur. För vår del är det förstås  våra anhöriga som vi tänker på. Mor och far (Signe och Nils), Thords mormor och morfar (Calise och Erik), Thords far (Ruben) och en hel del andra släktingar och vänner som saknas då de inte längre finns hos oss.

Vi tänker förstås även på våra hundar som har vandrat över regnbågsbron.

Marika, vår första labrador som egentligen inte var vår. Hon var en hundskolehund som blev ledarhund i Brunflo så småningom.

marika

Lady, vår första egna labrador som Thord tränade och som vår dotter Maud tränade lydnad med när Lady blev pensionär från jakproven

lady1

Li, Ladys avkomma, min första hund som jag tränade

li

Loppa, Thords första Jaktchampion

loppa

Pepsi, min första Jaktchampion

pepsi1

Mea. Thords hund

mea

Ture & Märta, syskon  och Pepsis avkommor. Ture blev Thords hund, nådde inte championatet då han aldrig kom till start på praktiskt jaktprov. Märta blev min andra Jaktchampion

ture marta

Kaja, Thords andra Jaktchampion

kaja

Cola, egentligen vår son Görans hund med p g a ändrade förutsättningar blev det min hund  de första åren för att sedan bli Görans.

cola

Atte, Kajas avkomma från första kullen och Thords hund

atte1

Kråka, Kajas avkomma från andra kullen och min tredje Jaktchampion

kraka

Tickan, min hund som så småningom blev omplacerad och som vandrade över regnbågsbron så sent som för någon månad sedan

tickan

Greta, Thords hund som efter hans stroke blev omplacerad och som vandrade över regnbågsbron för bara några månader sedan.

minigreta

Ja en hel samling har det blivit. Det är tur att hjärtat växer så alla fortfarande har plats. Alla har ju sina egna egenheter, förtjänster och minnet finns fortfarande kvar trots att det är ca 40 år sedan Marika kom till oss och fick oss att inse att labradoren är en hund för oss.

För övrigt har det varit en ”tungsint” vecka. Har svårt att mobilisera lust och idéer för träning av flickorna. Mycket har varit motigt, små förtretligheter visserligen men oron för både Garbo och Ultima gör förstås sitt till också.

Ultima har, tack och lov varit riktigt pigg denna vecka.

161031a

Hon bär på sin tiger, stora ”snuttefilten” och lilla ”´snuttefilten” och kommer gärna och lämnar över och blir glad  när hon får sakerna tillbaka. Ett överraskningsskutt upp i husses knä händer också ibland. Hon vet ju att husse inte kan värja sig. 😀

161031b

För att förena nytta med lite nöje så tränar vi lite på stoppsignal på morgonpromenaden som hon numera hänger med på. Hon vill, och får gå lös ibland men det är då stoppsignalen kommer in. Hon vill förstås ”gasa på” och när jag ser att hon ökar farten så kommer stoppsignalen in. Peppar peppar så fungerar den riktigt, riktigt bra. På eftermiddagen tar vi en liten promenad, hon och jag, och tränar fotgående.

Vi har kommit så långt att vi går efter vägen där det har gått andra människor och hundar för att träna på att inte gå med nosen i backen. Går över förväntan men ibland är förstås frestelsen för stor.

 

Hon har  alla fall förstått att vi inte går framåt förrän hon har tagit kontakt med mej.

Veckan som gått har för övrigt bjudit på dels härliga färger på morgonrundan, dels på lite ”svartvitt”. Det har nämligen kommit snö men bara någon centimeter så man ska väl inte klaga.

Rena rama njutningen när det ser ut så här när man ger sig iväg på morgonrundan.

161029a

Skogen såg ut som en riktig trollskog och mina flickor som små troll….

161029b

161029c

Som sagt var, så har det ju också kommit lite snö…

161102

Lite märkligt att det ska vara så svårt att fota flickorna då de tittar åt samma håll…

Idag blev det i alla fall en tur till Ismundsundet för lite träning för flitig liten Piga. Vi tränade på ängen hos Lars och Valle och vi tog med oss flexilaunchern så det blev både markeringar och dirigeringar, Konstaterade att när det gäller dirigeringarna så var stoppsignalen ringrostig men markeringarna fixade hon riktigt, riktigt bra. Inte helt lätta då nedslagen var dels nere i ett skogsparti och dels bakom en kulle. Ett par landade på den snöpudrade ängen så de var iof inte heller så enkla. Vita apporter, vitt underlag och inga riktiga referenser.

161106a

Lars laddar flexilaunchern, Piga och Valle tittar på….

161106b

Lars och Valle dirigerar till en av apporterna. Det fanns fem olika platser att välja på.

161106c

Ibland gick det inte riktigt som tänkt var…

161106d

… men uppdragen löstes!

Det blev nog inte mer än en timmes träning men det var nog tillräckligt. Minus 5 grader och man har ju inte hunnit acklimatisera sig för vinterväder ännu. Tror dock att både Piga och Valle kände sig nöjda med dagens övning. Få se om det kan låta bli att snöa så vi kan fortsätta träna ett tag till.

Till sist lånar jag denna bild som är så passande så här under Allhelgonahelgen

Kram till er alla! /Marith