Goväder, rådjursskit och annat smått och gott…

Ja det har varit riktigt varmt några dagar. Takdropp redan när man varit uppe med tuppen. Idag var det dock minusgrader så nu har vi riktig ishalka igen. Tur att man har snälla grannar. Igår kom han hit med traktor och skrapade upp isen vilket var perfekt eftersom det frös på i natt.

Snön smälter och det är bara ett tunt lager snö kvar på Alexisbacken.

Hundarna har varit lite egensinniga när vi har gått vår morgonrunda. Det finns nämligen rådjursskit både här och där och i motsatts till matte så älskar flickorna dessa ”tablettaskar”.  Jag har skärpt upp promenaderna lite för det har nog varit lite för slappt ett tag. Inte helt i flickornas smak men det blir bättre och bättre.

Är det rådjursskit eller blåbär som de äter?

Ibland måste de ju få springa lite som de vill. Vill inte riskera något där det är blankis med tanke på att Garbo har ledproblem och Ulli har ätit kortison som påverkar muskler och senor. Då är det bättre att det springer där det är nästan snöfritt än följer mej (som har icebugs tack och lov).

Det som inte syns på fotot är att det faktiskt är en skaplig nedförsbacke.

Måste förstås passa på att ta lite foton när solen skiner och flickorna sitter samlade …

… men man lyckas inte alltid fånga ljuset ändå…

Himlens färger både morgon och kväll är också något som jag försöker föreviga med mer eller mindre lyckat resultat. Senaste dagarna har vi tagit vår runda på dagen/eftermiddagen så de foton jag tagit har varit på eftermiddagen/kvällskvisten.

Det här är en vy från vår altan mot vägen och vår snälla granne.

När det är kväller så älskar de alla tre att ligga i soffan även om Piga under några dagar har föredragit hundsängen en hel del. Igår kväll var det i alla fall soffan som gällde för dem alla tre.

När man tittar på dem så är det låten ”Hon är så söt när hon sover” som dyker upp i mitt huvud.

Ulli kan i alla fall konsten att sova på två stolar…

Hon låg faktiskt så länge, säkert en halvtimme. Har lite svårt att förstå att det kan vara bekvämt men med huvudet på mattes fotpall sover hon gott som det ser ut.

Idag har vi tagit en tur på sjön. Årets första! Härligt tyckte både jag och flickorna att det var. Tänker på en gammal sång ”Vita vidder”

Här var flickorna så långt borta så man kan bara ana tre prickar om man tittar noga. 😀 De älskar att få sträcka ut och springa. Till och med ”halta Lotta”, Garbo alltså.

Liten Ultima på väg mot den lila holmen.

Kom tillbaka och hämtade sällskap…

Solen sken lite blekt så någon värme  i solstrålarna var det inte. Det var ändå riktigt skönt, ingen vind och bara 2,5 grader minus. Perfekt för en tur på sjön.  Jag hoppas det blir en tur i morgon också, skönt att få lite andra vyer och dessutom så lätt att gå. Ett tunt, tunt lager med snö, så pass att det är skrovligt så man slipper halkan men så att man kan gå överallt och inte behöver följa skoterspåren.

På måndag ska Ultima in på koll igen. Har även  denna gång laddat med frågor som jag hoppas få svar på. Håll tummarna för att allt är bra är ni snälla!

Sötnosen Ulli!

Fina ljuvliga Garbo

Goa flitiga lilla Piga

Marith

 

 

 

 

 

Födelsedag och trevliga hälsningar….

Denna vecka har varit väldigt lugn på ”hundfronten”,  precis som det varit en längre tid nu. Har lite dåligt samvete men dagarna har varit fyllda med att försöka pricka av de viktigaste punkterna på min ”att-göra-lista”. Det har ju varit en längre tid med uppskjutna göromål på grund av hälsan. Julen har i alla fall hunnit bli utstädad, förutom några julgardiner men de blir nog utbytta lite eftersom. Min hand som fått jobba mer än den gjort sedan mitten av november protesterade helt plötsligt i fredags så helgen har varit lugn. Tog mej friheten att ha en lördag och söndag utan extra göromål förutom mina  uppdrag/ansvarsuppgifter för Thord och mina hundar.

Garbo har ju varit konvalescent i veckan men lagom till hennes födelsedag fick hon börja röra på sig igen. Det går lite så där. Hon är fortfarande rätt halt så det blir en ny kontakt med veterinären.

I fredags var det alltså stort kalas här hemma då både Ultima och Garbo fyllde år.

Yngst, Ulli 1 år och äldst, Garbo 11 år

Flockens ”Grand old Lady”. Den gudomliga Garbo!

Flockens minsting och yrväder, Ultima. Lite ”tilltufsad” av de medecinska  strapatserna men med lekfullt och optimistiskt sinnelag. En riktig goding!

I morgonkväll ska hon och jag åka på en träff med lite andra hundägare och träna lite fotgående, umgänge och andra små nyttigheter. Hon är ju otroligt eftersatt med det mesta men nu börjar vi kunna ta små steg mot att återgå till det ”riktiga” livet. Får bara hoppas att vi båda håller oss friska och krya så blir det säkert bra.

För övrigt har ett par valpköpare hört av sig med häsningar och foton. När jag valde Piga så konkurrerade Maxima om platsen. Hans, Maximas husse, skickade en hälsning och bifogade ett foto på Maxima och hennes kompis Wilma.

Maxima sitter till vänster i bild och jag kan inte hjälpa, men jag tycker att de fortfarande att efter nästan 6 år så är de väldigt lika varandra, Maxima och Piga.

Detta är Piga… håller ni inte med?

Jag har nog heller inte berättat att Bente och Max har återigen blivit godkända som räddningshundsekipage lavin. Detta prov måste de göra om vart annat år för att behålla sin hedervärda titel. Strongt jobbat av dem för det är inte enkla uppgifter som de ska klara av.

Vi fick också trevliga bilder från ett snövitt Norge där husse Vidar och Max är ute på en sparktur.

Man kan ju inte tvivla på att Max har det helt underbart i vårt kära grannland.

Nu ser vi fram mot nästa vecka och hoppas att vår lite tunga tid är över och att allt börjar lätta. Vi går ju fram mot ljusare tider. 😀

Marith

 

 

Sakta, sakta kryper vi ur vår håla…

Ja det har varit för bedrövligt, mest beroende på matte förstås. Det började ju med en bruten handled (skenbenet) vilket gjorde att både möjligheten att göra det man ville och energin rann ut i sanden.

Det blev förstås jul ändå, mycket tack vare lite hjälp från olika håll. Lilla Ulli har ju gått på kortison så hon har ju inte fått göra något alls (i alla fall om man lyssnar på veterinären). Garbo har varit riktigt halt och stackars Piga har fått finna sig i att ta det lugnt oavsett om hon vill eller inte.

Julen blev lugn och stilla. Jag var rätt sliten så vi beslöt att fira julafton hemma trots att vi var bjudna till sonen med familj i Gällö. Maud, Emelie och Andreas kom på juldagen på kvällskvisten. Lady och Potifar var förstås med och det var riktigt trevligt att få lite sällskap på morgonrundorna ett par dagar.

Familjelunch på annandagen blev det i alla fall och alla utom Lars (som jobbade) och Melinda kom. Jag fick också hjälp med pelletspåfyllningen av Emelie och Andreas. Så skönt eftersom min hand inte var fullt brukbar (är så fortfarande men åtskilligt bättre).

Andreas såg till att pelletsen kom dit den skulle i bingen i pannrummet ….

…. medan Emelie såg till så att säcken blev tom. Guld värt med hjälpsamma barnbarn!

Maud med familj åkte hem tredjedag jul och dagen efter kände jag att en förkylning var på gång. Dagen efter blev jag i stort sett liggande. Tur att man har sina fyrbenta vänner. De låg som plåster tätt intill mej och höll värmen, följde mej sedan som en skugga när jag kravlade mej ur sängen.  Märkligt men de måste känna väldigt väl när det är något som fallerar.

Så mycket motion fick de förstås inte de närmaste dagarna. Har ungefär 100 meter ner till skogen dit jag gick med dem. Skickade i väg dem och kallade in efter en stund. Godis, skickade ut igen och inkallning. Så gjorde vi en stund tills de hellre stannade hos mej än stack iväg.

Så småningom kom jag upp på benen igen men en envis hosta och ingen energi men fram till Alexis tog vi oss första veckan i januari. Då knäppte det till i ryggen. Hade tid hos massören och fick hjälp fem dagar senare men det känns fortfarande väldigt instabilt så det gäller att tänka på hur jag går och står. Dessutom har jag rätt mycket snö oskottat på gården men hur det än blir med den så får den vara. Törs inte just nu. Svårt att få någon som skottar också då det som är kvar måste handskottas. Hoppas jag inte behöver in i uthusen förrän man är helt återställd.

Vi skulle också ha fått besök från Dalarna i nyårshelgen. Detta blev uppskjutet till trettondagshelgen då jag trodde att jag skulle vara på benen ordentligt men förkylningen var envis. Kände mej bättre ena dagen och fick frossa igen dagen därpå. Det senare besöket blev förstås också inställt, tråkigt nog.  Kylan kom också som ett brev på posten….

Brr… kallt, kallt, kallt. De tyckte även Garbo som började halta ännu mer.

Första turen till Alexisbacken fick vi se det härliga ljuset. Morgon röd kväll tö, vilket stämde rätt bra.

Jag  bokade tid för Garbo hos Ejra för en koll och hoppades att de kan göra något. Hon är ju lite för pigg, go och glad för att bara ge upp även om oron för att hennes cancer kan slå till när som helst igen. Ena knölen har ju kommit tillbaka men ger inget besvär ännu så länge.

Resultatet av besöket blev kortisonsprutor i armbågsleden, en veckas konvalescens då hon ska vara så lugn som det bara går och ingen långpromenad. Faktiskt och peppar, peppar ser det betydligt bättre ut. Hoppas vi kan hålla i det så hon får hänga med ett tag till. Knölen ska vi hålla koll på.

Jag ringde också och beställde tid till Ultima på Djursjukhuset. Hon skulle på koll efter 6 – 8 veckor och nästa vecka har det gått 6 veckor. Då har inte veterinären vi går hos någon mottagningstid, inte förrän den 30:e. Jag har en hel del frågor (hon börjar få väldigt tunt med hår och där de rakade för att ta blodproverna vill inte växa igen), så det kändes som det är lite nödvändigt att prata med veterinären men det tyckte tydligen inte de. Dessutom behöver jag ett intyg för försäkringen men det skulle de skicka… Ja ja, det gäller att ha tålamod, det är då ett som är säkert. Dessutom blir jag lite vansinnig ibland när man pratar med receptionisten. Tydligen så tror hon att jag inget begriper och förklarar så  det blir löjligt och jag känner hur ilskan rinner till och försöker avsluta samtalet innan det pyser över. Det borde ju vara ganska enkelt att lyssna på den man pratar med och svara på frågor man får istället för en massa dravel och tuttinutt. Ghaaa! Har haft hund sedan mitten av -70-talet så faktiskt… något om hundar begriper jag faktiskt!

Ja det har varit mycket skit nu så jag hoppas verkligen det vänder. Känner att jag behöver energin som hundarna brukar ge mej men nu har det varit mycken oro över dem också så istället för att ge energi så har det dränerats på det lilla som funnits.

Idag blev det sovmorgon fast det inte såg så ut i början. Ultima skulle ut före 6 i morse. När de hade varit ut så blev det ingen mat…. då brukar det snabbt vara kört att få sova tills man själv tycker det är morgon och svårt att vända tillbaka. Vi gick och lade oss i soffan i vardagsrummet alla fyra och faktiskt… jag somnade och sov till klockan var nästan 9 då husse helt självmant (tillhör ovanligheterna) steg upp.  Gick en liten kort tur med alla tre ner till skogen och rastade efter att de ätit och gick sedan hem och åt frukost själv.

Dagens ”morgonrunda” tog vi vid 11-tiden men Garbo fick vara hemma. Tog för första gången den ”på egen fot upptrampade stigen” för första gången sedan första snöfallet i år. Som tur var hade någon trampat runt vid första snöfallet så det var bara det sista som inte var upptrampat så det var lättare än väntat. Annars brukar det inte vara någon som går där förrän jag har trampat upp när det har snöat.

Inte alls så tungt att gå när det gäller snön. Däremot kändes det av att det är ett tag sedan jag kantade backarna.

Alexisbacken visade sig från den soliga sidan.

Piga och Ultima njöt verkligen att få springa av sig i snön

Stoppsignal och Piga sitter tryggt!

Det gör även Ultima!

Funkar även när de bägge kommer i utförsbacke. Älskade fyrbeningar!

Nu hoppas vi att vi alla får ny energi och slipper fler bekymmer ett tag.

Marith