Kärt besök…

Veckan som gått har innehållit ishalka, snöfall och kärt besök. Det har alltså varit lite blandat väder men vissa dagar finare än andra.

Tjolahopp, solen skiner! 😀

Passar förstås på att få flickorna posera trots att det ute på ängen, här vid Alexis, finns mumsig hästskit.

Nåja, det blev en trevlig runda för oss alla fyra. Mycket spring och lek och något lite inkallning/stoppövningar. Trötta och belåtna blev de i alla fall.

Piga och Garbo har börjat dela hundsängen medan vi äter frukost efter hemkomsten från morgonrundan. Normalt sett brukar Garbo lägga sig under bordet men nu har hon upptäckt att hundsängen faktiskt är riktigt skön för en sliten kropp.

På måndag kväll kom Ronja för att stanna hos oss några dagar. Efter en kvart var det som om hon tillhörde flocken som vanligt. De tycker nog att hon inte borde smita iväg men det går fort över. Hon är verkligen mysig, bara finner sig till rätta, gör inget väsen av sig inomhus och full i leklust utomhus vilket uppskattas av både Piga och Ultima. Garbo tar det ju numera ganska försiktigt även om hon kan få lite spring i benen ibland.

Första racen började lite trevande…

 

Det som är så fantastisk med Ronja är att hon finner sig i våra rutiner väldigt snabbt. Här sitter/ligger de i väntan på att jag ska klä på  mej för en kvällstur.

Efter några dagar var det i alla fall full fart på leken när vi var ute. Tur det för det har ju kommit snö och den extraslingan som vi brukar gå har jag inte orkat trampa upp så vi går bara skoterspåret som någon vänlig själ har kört upp, i alla fall delar av det.  Då är det bra att de springer av sig och de färdas nog tre gånger så långt som den sträcka vi avverkar.

På kvällarna turas de om att ligga i hundsängen. Ibland är det Piga, ibland är det Ultima, ibland är det Piga och Ultima och vissa kvällar är det Ronja och ibland Piga och Ronja som ligger där. Då kan det hända att Ultima känner som hon kommit på undantag…

Ibland kan man ju varar lite velig. Vill inte ligga i sängen men se till så att den är  upptagen uti-på-fall-att lusten infinner sig, säger Ronja.

Idag var det dags för sista morgonturen tillsammans för denna gång. Solen sken och det var bara några minusgrader och rätt lugnt.

Det  var väldigt svårt att få flickorna att titta på mej eller åtminstone åt samma håll.  😀

På förmiddagen kom husse och matte, som varit  i Åre och åkt skidor, och hämtade Ronja. Lite tomt blir det allt…

Marith

 

 

 

Tiden går fort oavsett om man har roligt eller inte!

Som sagt var… tiden rusar. Februari brukar ju vara årets kallaste och längsta månad. Så har det inte varit hittills i alla fall. Nja, kallt hade vi förstås några dagar men igår regnade det trots någon minusgrad. Idag är vi på plus igen.

Det som är lite kämpigt är ju all denna is. Har inget emot att det är snöfattigt men som sagt var, halka är ett gissel för både oss tvåbenta som för de fyrbenta.

Idag när vi gick vår morgonrunda började solen kämpa sig upp.

Den kämpar sig upp bakom skogen…

… och lyser på trädtopparna.

Jag höll bokstavligt andan när hundarna var i farten för det var spegelblankt i skoterspåret.

Något fotgående blev det inte tal om, de fick leta blåbär och rådjursskit bäst de ville i skogskanten för på stigen ville jag inte ha dem. Särskilt farligt för Garbo som redan har problem med sin armbåge, väldigt lätt att sträcka sig. Även för lilla Ulli känns det ”farligt” då hon fortfarande går på kortison (även om det är en låg dos nu) som ju påverkar både muskler och senor. Å andra sidan flyger hon fram så hon lär ju inte hinna halka. 😀

Flygande maran… 😀

Här finns det bär…

I söndags fick vi besök av Jane & Henrik och deras tre hundar. Vi gick bort till skogen intill Alexisbacken och körde lite markeringar och sedan gick vi bort till Alexis och körde både dirigering och dolda markeringar (de fick markera på ljud). Jag tog med Piga och Jane hade med Uffe och Henrik hade med sig Hasse. Alla tre skötte sig rätt bra. Lite ringrostigt men fullt godkänt.

Jane och Henrik hade med sig fikabröd som vi kalasade på när vi kom hem. Lilla Åke fick följa med in och jag måste ju säga att det är då den lugnaste  10-veckors valp jag träffat på. Dessutom är han ju gudomligt söt, så söt så jag glömde alldeles bort att ta ett foto.

Garbo har ju varit väldigt pigg och alert om än halt då kortisonsprutan inte gav önskat resultat. Lekfull och pigg  är hon och hon har t o m försökt leka med Piga och Ulli när vi gått våra morgonrundor.

I måndags var det dags att åka in till Ejra för att få lite tuppkam insprutad i armbågen i stället.

I väntan på…

Här på ”uppvaket”.

Det hela gick bra men hon är fortfarande lite halt. Det lär väl inte vara så mycket mera man kan göra. Det gör lite ont i hjärtat när man ser henne halta men hennes ögon är fortfarande pigga, alerta och lusten att leva verkar inte vara något fel på. Vi får väl ta en dag i sänder och se vad som händer. Älskade Garbogumman!

I måndags kväll var det dags för Ultima att få följa med på lite träning på kvällen med gänget i Gällö. Nu tror jag inte det verkar som om hon tycker det är speciellt kul. Hon vägrade nämligen att hoppa ut ur bilen så efter försök på alla andra sätt fick jag helt sonika lyfta ut henne. Till att börja med så gick hon med svansen mellan benen och jag var beredd att avsluta om hon inte ”piggnade till sig”. Det är ju lite svårt att veta om hon larvar sig, faktiskt tycker det är otäckt, inte gillade regnet eller om hon inte mår bra.

Nu släppte det hela efter några varv med fotgående och gå bakom och möten. Jag tror ändå att vi ska göra ett uppehåll ett tag tills det blir ljusa kvällar. Kan nog ha sin betydelse att hon har svårt att få kontakt när det är mörkt och därför känner sig lite osäker.

I tisdags tänkte jag åka ner till sjön och träna lite. Ville använda mej av några vassar i en vik men när vi kom ner så var det hur mycket vatten som helst på isen. Då bangade jag ur… Otäckt! Vi stannade istället till vid ängarna nere vid kyrkan och gjorde några linjetag och markeringar.

Garbo fick vara hemma eftersom hon skulle ta det lugnt ett par dagar innan hon fick leva som vanligt. Upptäckte att jag har en hel del att jobba med när det gäller Ulli. Får lägga upp en plan när vi har någonstans att träna på. Just nu är det inte läge för någon vettig träning. Vi har ju tränat inkallningssignal och stopp när vi gått morgonrundan men just nu är inte det heller läge då det bara är is.

I onsdags hade det blivit kallt igen så det gick att gå på isen… eller gå och gå, snorhalt. Det såg ut som om det var lite snö på isen så det inte skulle vara så halt men det var ungefär som när man strödde potatismjöl på dansbanan för att det skulle glida lätt.

Lite inkallningsövningar gav vi oss faktiskt på även om det gällde att inte själv agera stopp när de kom i full fart…

 

Vi fick också ett mail från Jenny och Mika i veckan här och de talade om att allt var bara bra med dem. Jenny skickade lite foton som vi delar med oss av här på sidan. Det är så kul när vi får livstecken från våra valpköpare även om det snart börjar bli både 6 och 7 år gamla, så valpar är de ju inte.  Dessutom är det ”grädde på moset” när vi får lite härliga bilder. Det första fotot skulle kunna föreställa Piga faktiskt, förutom att hon är lite vit om nosen trots att hon är ett år yngre. Likheten finns trots att de bara är halvsyskon. Tydligen starka gener från Garbo. 😀

 

 

 

Tusen tack Jenny och Mika!

Nu är det bara att hoppas att vädrets makter börjar sköta sig så det blir lite träningsväder. Det börjar faktiskt att rycka i träningsnerven och det är mycket som man skulle vilja kunna börja med på lite allvar.

Trevlig helg!

 

 

 

En vecka har gått med lite träning, koll hos veterinär m m

Ja nu har det gått en vecka igen. Tiden går fort och vi är redan en bit inne i februari. Under vecka har vi hunnit testa isen igen. Vi inbjöd till en träff på Sundsjön och 5 ekipage nappade. Självklart måste vi ut och titta hur isen var vid Hoviken där jag tänkte vi skulle hålla till. Flickorna tyckte det var helt okey.

 

 

Full rulle!

Man bör se upp där det är stenar men det verkar ganska stabilt. Försiktighet är en dygd! 😀

Söndagen blev det tyvärr inga foton tagna under tiden som vi var på isen, inte heller när vi gick in i stugan och fikade. Däremot kunde jag förstås inte låta bli att ta foto på Jane och Henriks nytillskott, lilla Åke.

Vi körde först lite fotgående och stadgeövningar och då fick lilla Ulli vara med. Efter fikat blev det Pigas tur att få vara med lite. Vi körde lite dirigeringar men jag och fler med mej blev lite frusen efter fikat och det blev en riktigt kall snålblåst. Inte mycket men tillräckligt för att man skulle bli kall.

På måndag var det dags för lilla Ullis veterinärkoll på Djursjukhuset. De tog lite fler prover denna gång och till vår stora glädje så var alla värden så bra som de skulle kunna vara. Så skönt! Hon har ju börjat få dåligt med päls, där de rakat för provtagning har inte växt igen, inte ens där de tog prover i mitten av oktober. Fördelen var förstås att de inte behövde raka när det tog prover nu. Dessutom är hon lite darrig i musklerna och lite flåsig men och har ännu inte börjat löpa trots att hon fyllt 1 år. Detta beror med största sannolikhet på kortisonet och ska bli bättre ju mera det trappas ut. Hon ärter nu 7,5 mg per dag och ska göra det 14 dagar till. Sedan blir det 5 mg i 3 veckor för att avslutas med 5 mg varannan dag i 4 veckor. Under tiden får vi börja träna så smått.

Lite nyfiken på det som händer i väntrummet…

… men lugn och beskedlig. Känns riktigt skönt när det kommer en riktigt stökig hund och hon bara sitter lugnt och tittar. Älskade lilla vän. 😀

Det är ingen konst att gå till veterinären med Ulli. Hittills tror jag att hon charmat alla som ska göra något med henne. Denna gång var det en ”ny på sitt jobb” som skulle ta proverna. Det slutade med att hon viskade lite halvhögt i örat på Ulli om att hon inte trodde att matte skulle märka om hon tog med sig henne hem och naturligtvis fick hon också en godis (efter klartecken från mej).

Vi fick också veta att det är 1 veckas karens på kortisonet. Det är bara kortison med depåeffekt som det är 6 månader. Skönt, då kan vi planera in lite prov i sommar om träningen går som den ska. Det gläder nog både matte och lilla Ulli.

Garbo har fått tid för nya försök till smärtlindring nästa onsdag. Vi ska prova med tuppkam denna gång. Hon är allt bra rolig. Hon är ju pigg och glad och vill gärna vara med utom på vissa grejer. Vi tränar just nu rätt mycket fotgående, dels med bara Ulli och dels med dem alla tre. Vi behöver inte gå långt förrän hon sackar efter, tittar bönfallande på mej och ögonen säger ” Men matte du vet ju att jag har ont i höger fram, inte behöver jag gå fot?” När jag är nöjd med de andra två och de får klartecken till hopp och lek så hänger hon gärna med så fort hon kan springa…. Go Garbo!

VEM kan motstå dessa kloka bedjande ögon? Inte jag i alla fall… denna gång gäller det en undran om det inte är matdags. Självklart var det det. 😀

På måndag kväll var vi iväg på träffen med lite blandade hundar. Alltid nyttigt med möten med andra hundar och annat tänk. Den här kvällen fick vi bl  a ta en varmkorv som vi skulle vifta med och gå förbi, runt  och ifrån våra sittande hundar. Till slut skulle vi lägga den framför hunden, gå ett par meter och göra inkallning. Lilla Ulli plockade naturligtvis upp korven som jag hann rädda men delad i två. Just när hon plockade upp den kom jag ju på varför detta inte blev som jag tänkt.

Vid varje måltid så sitter hundarna och väntar medan jag gör iordning maten och ställer fram. Sedan får de en och en gå fram till sin matkopp… kommandot är deras namn. När jag kallar in Ulli utan visselpipa så är det just…. hennes namn som då också betyder var så god…. Hmm… Det gäller att tänka sig för ibland.

För övrigt går vi våra rundor, inte alltid på morgonen. Det beror lite på vilket väder det är och vad som står på agendan men förr eller senare så blir det en sväng.

När solen skiner är det lite kul att ta lite foton på trion…

Igår var vi på årsmöte för SSRK/JH. Kul att träffa lite hundfolk igen och lilla Åke var förstås med, en riktig socialmagnet. Massor av folk som inte kunde låta bli att gulla lite med honom. Ser verkligen riktigt lovande ut, cool som bara den. Hoppas man får tillfälle och följa med och se hur han utvecklas, lilla godingen. Man blir allt lite sugen…

Piga lyckades skrapa ihop drygt 100 poäng och kom 2:a  på Allroundhunden. Vet inte riktigt hur många poäng vi fick för jag hörde inte vad de sa och när man skulle anmäla så fanns det inte någon poäng alls för praktiskt prov. Skrev att om det inte räknades så fick de räkna en tvåa i ekl istället (hon hade 2×1:a + 1×2:a + godkänt praktiskt prov + sufficient  utställning). Priset var två tuggodisar som hon, när vi kom hem, delade med sin mor. Lilla Ulli fick en tuggpinne istället vilket hon var nöjd med.

Till veckan är det inga hundaktiviteter inplanerade men vi kommer nog att ta turer på sjön om väder och vind och snöläge tillåter.

Marith