Full vecka, veterinärbesök och lite funderingar.

Ja denna vecka har varit fulltecknad av både det ena och det andra. Tyvärr har det inneburet att det inte har varit några aktiviteter för hundarna annat än på morgonrundan… om man inte räknar veterinärbesök som aktivitet förstås.

Lilla Ulli skulle äntligen få sin 1-års vaccination och höft- och armbågsröntgas. Hon är som vanligt en ängel hos veterinären och får alltid beröm och charmade både sköterska och veterinär. 😀

När veterinären hade kollat hjärta och lungor var det dags att få lite  ”sömnpiller” i form av en spruta som sköterskan satte uppe på huvudet. Sedan var det bara att vänta….

Blev trött rätt snabbt och det stod inte på förrän lilla Ulli sov gott.

För mej som amatör tycker ja nog att det ser bra ut. Hoppas avläsaren tycker detsamma. 😀

Nu var det bara att vänta på att Ulli skulle vakna och få sin vaccination innan det var dags att betala och åka hem.

Lite trött och frusen var hon allt och det var tryggt att  Garbo lade sig tätt intill och hade huvudet på rumpan.

Senare på kvällen var det mattes knä som var som bäst. Varmt, tryggt och skönt.

Dagen efter var det hela glömt. Full fart redan från morgonen.

Tur att Piga ställer upp, lika morgonpigg hon också.

Under morgonrundan har vi sysslat med diverse som jag tidigare berättat. En stor ingrediens är just passivitet. När vi körde igång efter Ullis  konvalescens  hade hon nog glömt en hel del av vad som krävs när det gäller passivitet. Det fungerar allt bättre och bättre även om hon någon enstaka gång glömmer sig när jag ger kommando åt någon annan än henne.

Hur som helst har jag funderat en god del över det här med passivitet. För egen del börjar jag alltid med att ha valpen med när vi tränar. Den får lära sig miljön, att det händer saker som man gärna får notera men inte agera på. Jag står aldrig med valpen i koppel och har den inte heller bredvid mej under de första månaderna. Är den i koppel är den uppbunden men under fullständig uppsikt.  Upplever att detta fungerar alldeles utmärkt. Inget gnäll, ingen stress och kan se att andra jobbar utan att stressa upp sig. Intresserad? Javisst! Allt eftersom hunden själv får jobba lägger den naturligtvis intresse på vad som händer och sker men utan att det går överstyr.

Jag tar dessutom alla tillfällen i akt att låta valpen/unghunden/hunden att vara passiv i alla möjliga andra tillfällen. Vid maten (från att jag gör i ordning den tills den serveras och bjuds en och en i tur och ordning),  när vi ska gå ut på morgonrundan och soppåsen är med. Då får de sitta mitt på gårdsplanen och vänta medan jag går och lägger den i sopkärlet. När vi kommer hem från morgonrundan och jag hämtar posten får de sitta och vänta på rätt sida av vägen för att sedan bära hem posten.

Ibland sätter jag bara ner dem och pysslar med lite vad som helst för att efter en stund hämta dem och bara fortsätta att gå. Införlivar alltså passivitet som en del av dagens händelser. Är kanske lite ”lat” att träna apporteringsuppgifter ibland men detta är en del av dagsrutinen. Låter också dem vara med när jag tränar någon av de andra men tysta och passiva förstås.

Jag upplever dock att många tränar passivitet genom att vara med när andra tränar, har hunden i koppel och i rörelse en bit ifrån händelsernas centrum. Har aldrig riktigt fått svar på vad tanken är. För mej är passivitet att vara passiv. Alltså att sitta stilla, vara tyst och bara vara.  Eftersom så många gör det här måste det väl ge resultat men jag har inte lyckats klura ut hur man tänker. Frågar man så får man ofta svaret att man avleder men min fråga är då, ÄR det då passivitet? Man agerar ju på ett eller annat sätt och håller hunden i rörelse? Jag är uppriktigt nyfiken så om någon kan förklara så är jag mycket tacksam.

Med denna fundering önskar jag alla en trevlig och smällarfri valborg.  Det önskar även mina flickor.

Marith

Samträning och lite nyheter och bilder från Norge

Vi knatar på och gör lite övningar på vår morgonrunda. Stopp och inkallningssignal tränas varje gång. Ibland blir det lite närsök och ibland/ganska ofta blir det en och annan dirigering. Ulli blir faktiskt duktigare och duktigare och jag börjar känna igen henne från i höstas. För Garbos del så verkar det som att vi snart måste ta ett beslut. Hon tycker det är jättekul när hon får något uppdrag men just nu så ser man att hon har rejält ont trots medicinering. Hon hänger skapligt med men slickar sig om munnen. Även om hon vill så kan hon inte maskera då hon dessutom haltar. Hatar detta! Så svårt att ta ett beslut. Hon är dessutom skendräktig vilket gör att hon tappar aptiten (äter om jag handmatar) och går och smågnäller…

Mor och dotter blir mer och mer lika varandra. Lilla Ulli lyckas ofta se ”lite utanför ut” men det är nog bara på bild. Hon ligger väldigt gärna bredvid Garbo i soffan och busar skiten ur Piga så det går ingen nöd på henne.

Under veckan fick Thord äntligen operera bort plattan som de satte dit när han bröt lårbenet för andra gången. Jag skjutsade in honom till sjukhuset på morgonen då han skulle ta EKG innan och klockan 11 fick han gå in på operation och jag fick åka hem. Vid fyra ringde han och talade om att nu fick han åka hem så det var bara att komma och hämta. Nu blev det lite försening då han skulle kissa en gång innan ha fick åka så jag fick vänta en liten stund innan han kom.

Under tiden såg jag en taxichaufför som inte hade en bra dag på jobbet och en taxikund som kunde ha fått en betydligt bättre hemfärd. En tant med rollator stod och väntade, taxin kom och chauffören gick ur och mötte tanten. Öppnade bildörren när de nådde taxin och chauffören tog rollatorn för att gå och lägga i bagageutrymmet. Tyvärr bar det sig inte bättre än att det var ett för högt insteg i taxin så tanten ramlade baklänges och slog huvudet i trottoaren. Chauffören såg det i ögonvrån, släppte rollatorn och vände om. Jag, som stod bakom taxin, hoppade ut ur bilen och i vild galopp försökte jag hinna ifatt rollatorn innan den nådde den parkerade taxin. Tyvärr hann jag inte men jag tror att det mesta tog i däcket. Tycker faktiskt att det borde vara självklart att se till att hjälpa patienter, som åker med sjukresor, in i bilen innan man gör något annat. Kändes faktiskt rätt bra att jag tog mej tid och hämtade Thord istället för att han skulle ha åkte med sjukresor hem. Vet inte hur det gick med tanten för hon låg fortfarande kvar på trottoaren när vi åkte men de hade bett om hjälp från lasarettet. Hoppas att det trots allt gick bra.

När vi kom hem upptäckte vi att Thords sår hade börjat blöda så det hade gått igenom både plåstret, byxorna och ner i sätet (blev en tur till Östersund idag för att rekonditionering av sätet). Efter lite stök fick vi kontakt med någon som skickade hit en sköterska som lade om såret och det mesta hade slutat blöda men till nästa dag hade det kommit mera blod som så småningom torkade (idag var vi iväg och fick ny omläggning så nu ser det riktigt fint ut).

I söndags var det dags för samträning här i Fjällsta. Vi tog ängarna nedanför kyrkan i anspråk då vi blev många ekipage. Det var 15 anmälda från början med det var 12 som kom varav ett som bara tränade passivitet en stund.

Fikapaus, gänget samlat.

Efter inledande uppvärmningsövning där alla deltog delade vi upp oss i två grupper. Lars hjälpte mej och tog hand om ena gruppen. Övningarna var redan upplagda och förberedda så det var bara att köra igång.

Lite passivitetsträning… Älskar Ullis sätt att kunna koppla av. Lägger sig gärna ner när inget händer. Lena och Anton, Henrik och Hasse ser ut att ha riktigt roligt i pausen. Anette, som var väldigt nöjd med sin hund, agerade skytt och då fick Ulli också vara med. Under första delen hade jag bara Piga med. Stackars Garbo fick sitta i bilen och vänta så hon var nog lite bekymrad över hur matte åsidosatte henne.

Max och Carina kommer från fältsöket. Jättekul att få träffa ”våra valpar” Anton och Max.

På den här stationen jobbade vi bland annat med markering och dirigering i par. Först kom en markering med apportkastare och sedan skulle en dirigering tas in. När det var Ullis tur att ta dirigeringen så stod vi så klart uppställda och väntade på att markeringen skulle komma in. Nu blev den längre än den var tänkt så den kom inte in. Vi hade bara en apport som vi kunde använda så när de började diskutera vem skulle gå och hämta den så sa jag att ja kunde skicka Piga. Sa till Ulli att stanna kvar och skickade Piga som på ett linjetag då jag inte visste om hon hade sett markeringen. I och med att jag sa framåt åt henne hade Ulli också dragit iväg, till rätt ställe och hittat sin apport. När Piga kom med markeringen så kom Ulli med dirigeringen. Kan inte säga annat än att de är effektiva ibland, mina flickor. 😀

Under tiden som vi var i Dalarna fick vi trevliga bilder och meddelanden från dels Jenny och Mika och dels från Bente och Max.

Vacker vy och vacker Mika.

Bente och Max hade varit ute på fjället och tränat med räddningsgruppen och när de var på väg hem fick det larm i skarpt läge. Allt gick bra som tur var och Bente har skickat lite foton och en länk till ett tidningsreportage om räddningsgruppen där Bente och Max ingår (finns fina bilder på Max in action och om Bente lite längre ner i artikeln).  Hverdagshelter på Hovden – Fædrelandsvennen

Här kommer lite bilder från Max och Bente:

Helekopterttur på gång

Ska vi hoppa in?

På väg…

Visst ska det väl vare pussar i påsk husse, säger Max

Ge matte en puss istället säger husse. 😀

Skönt på fjället.

Skönt även i husses knä!

Nu säger jag och flickorna hej svejs för denna gång!

Det är baske mej dags nu….

Ja så är det faktiskt. Folk har börja undra om något hänt eftersom bloggen inte är uppdaterad. Saken är den att jag har varit lite under isen (och kanske inte riktigt i full fart än) men en hel del har väl hänt, mest positiva saker. Ibland hjälper inte det, det är som det är. Våren är lite tuff. Mycket att göra, saker går inte som man tänkt, och kroppen lyder inte viljan och viljan lyder inte kroppen.

Nu har vi varit till Dalarna och våldgästat våra goda vänner Ingegerd och Gustaf och tankat ny energi. Tänk vad god samvaro, träffa gamla vänner och bekanta och ett avbrott i alla måsten  kan göra för både kropp och själ.

Jämt(!)samträningsgruppen har kommit igång för i år. Vi var ju först till Gräfsåsen, sen till Roland och Berit i Tandsbyn so m jag redan skrivit om. Därefter blev det en tur till Ragunda och Ulla och här kommer lite foton från det tillfället.

Stadgeövningar

Därefter fikapaus

Markering

Piga och Ulli passiva

Thord hade ”assisten”, tack Berit!

Vi gjorde även dirigeringar men där blev det inga foton.

Tack Ulla för en trevlig träning!

Den 16, annandag påsk var det träning hos Jenny men då var vi i Dalarna. Vi kom dit på kvällen på långfredagen och stannade tills annandag påsk. Påskafton gjorde vi en långpromenad med några dirigeringsövningar på förmiddagen. På eftermiddagen gick Gustaf och jag ut med alla hundarna och de fick ett rejält fält att jobba av.

Fältområdet

Gustaf och alla hundarna utom Sita som jobbade

Sita efter sin sista sökapport  bevakar de inlevererade apporterna.

Under påskdagen gick vi och tittade på markerna som skulle användas under annandagen. Lite markerings-/diringeringsövningar blev det också.

På eftermiddagen gick Gustaf och jag ut igen och gjorde långa makeringar med apportkastare i samma brant som gårdagen men där vi stod på höjden och markerade neråt. Avslutade med en dirigering för alla utom de två ”pensionärerna” Garbo och Ronja som fick två enkla men dubbla markeringar som avslutning.

På annadagen var det träning för träningsgruppen i Falutrakten. Med mej och Piga blev vi 11 ekipage och Leif Härnefalk och Gustaf hade lagt upp övningarna och var även funktionärer. I Dalarna är det de som bjuder in till träning som håller i det hela och de kör inga hundar själva. Väldigt trevligt att få vara med och dessutom få träffa en hel del gamla vänner och bekanta. Ingegerd och Gustaf hade dessutom inbjudit Ullis och Stefan på lunch som vi avnjöt innan vi åkte hem. Så härligt att få tillfälle att träffas och språkas vid även om det blir alltför kort tid. Många frågor som inte blev ställda, länge sedan sist men man har ju Facebook så lite koll på läget har man ju ändå förstås. Några foton blev det tyvärr inte.

Sedan var det dags att ta farväl för denna gång. Några riktigt härliga dagar var till ända. Man hade hotat om snö och dåligt väder men den enda snö som kom, kom på påskafton och försvann under förmiddagen på påskdagen. Jag hade bytt till sommardäck som tur var för det var inga problem alls efter vägen.

Denna vecka har varit lite strulig.  Tisdagen inledde veckan hemma med träning i Brunflo. Jens och Christina hade inbjudit till träning och för ett försök att få med även ny var det en specialare. Nya deltagare skulle möta upp kl 13 och ”gamla rävar” vid 15. Jag hade med bara Ulli då Piga hade jobbat dagen före.

Vi började med parkörning, markering/dirigering där svårigheterna valdes efter hundens kunskaper. Jag och Roland som har hundar i samma ålder gick i par. Ulli fick hämta en markering först och sedan dirigerade Roland till en halvdold (de hade sett när paret före hämtat på samma ställe). Sedan bytte vi plats och Happy fick markering och Ulli dirigeringen.

När alla hade jobbat färdigt med det så fick de ett fält ute på ängen. Fortsatt jobb i par men de jobbade på varsina fält som bestod av 6 apporter. När tre var inne så bytte de fält och jobbade färdigt.  När nästa par jobbade stod vi andra och pratade lite och tittade på. Lilla Ulli lade sig faktiskt ned och var hur lugn och fin som helst. Måste säga att jag tycker att hon skötte sig med den äran. Inga foton blev det nu heller. Har nog legat av mej lite. Skärpning påbjudes.

Onsdag var det dags för Thord att åka in till lasarettet och operera bort plattan som de satte dit vid lårbensbrottet för några år sedan. Jag skjutsade in honom i god tid då han skulle ta EKG först och operationen var bokad till 11. När jag lämnat honom i deras vård åkte jag hem igen. Jag hade stora planer på allt vad jag skulle göra men av detta blev intet. Luften gick ur och jag blev bara sittande tills Thord ringde vid fyra tiden och ville jag skulle hämta honom.

Åkte in och det blev bestämt att jag skulle tala om när jag var framme så skulle han komma ut. Det tog lite tid och under tiden så kom en taxi och hämtade en tant med rollator. När de kom fram till taxin öppnade chauffören dörren och tog rollatorn för att stoppa den i bagaget. Pang sa  det så låg tanten rak lång på trottoaren och slog huvudet i asfalten. Taxichauffören såg det i ögonvrån och släppte rollatorn som var på väg mot en parkerad taxi. Jag med språngmach ut för att få tag på den innan den nådde fram men det hann jag inte riktigt. Tror det gick bra i alla fall, tog nog bara i däcket som tur var. Sämre kanske det gick med tanten för hon låg kvar när Thord kom ut.

Nu var tråkigheterna inte riktigt slut ändå för när Thord skulle stiga ur bilen hade ha blött igenom så sätet fram hade en stor blodfläck. Blev lite ställd och visste inte riktigt vart jag skulle vända mej för det enda telefonnumret vi fått var till ortopeden som har telefontid. Ringde sjukhuset och de kopplade till akuten som i sin tur hänvisade till 1177. Ringde dit och de tog kontakt med distriktsköterskan som kom inom en halvtimme. Hon bytte bandaget och det såg inte alltför illa ut så hon satte på ett nytt. Under tiden fixade jag lite middag för Thord hade ju inte fått äta på hela dagen.

Nu ser det rätt lugnt ut. Han blödde lite mera men det har nog stoppat nu som det ser ut. Tycker det är lite skit att det skickade hem honom då han ju har förlängd blödningstid men det är väl sjukvården i ett nötskal idag. Löpandebandprincipen.

Nu får vi hoppas att allt elände är slut för denna gång och ser fram mot söndagen då det är en träff för träningsgruppen här i Fjällsta. Lars har lovat hjälpa mej då det trevligt nog verkar bli rätt många så vi kommer att dela upp gruppen i två.  Känns riktigt kul att det kommit igång igen och att det verkar bli lite flera som vill träna.

Marith