Äntligen sa flickorna idag när det blev träning!

I tisdags var det en riktig struldag. Inget gick som det skulle så till slut gav jag upp försöken att vara till någon nytta. Tog med flickorna och tänkte åka och träna. På vägen till Stensmyran började det att regna. Typiskt! Regnkläderna hade jag plockat ur bilen när jag skulle ha baksätespassagerare förra måndagen och hade glömt ställa dit dem igen. Inga stövlar hade jag heller. Har man huvudet under armen så har man.

Nu hade jag förstås lite tur. Det kom bara en miniskur så när vi var framme så hade det slutat. Blött i långgräset var det ju förstås så då gör man det bästa av situationen. Tog fram apportkastaren och så fick det två enkelmarkeringar vardera. Använde äggen så det gick rätt långt och landande i långgräset ute på ängarna. Måste säga att de skötte sig utan anmärkning. Tyckte själv att de blev onödigt svåra men de tyckte inte flickorna som spikade alla. Man ska ju sluta när man är på topp så vi nöjde oss där. ”Mycket skrik för lite ull” tror jag flickorna tänkte men ”less is moore”.

Igår blev det inget annat än ett par skogsrundor för jag fick helt plötsligt arbetslust så mycket blev faktiskt gjort. Idag skulle jag fixa undan lite innan vi åkte till Ismundsundet för lite träning tillsammans med Lars, Ulla och Lena. Det blev inte värst mycket gjort för telefonen ringde flera gånger så det var ren tur att jag hann fixa lite matsäck innan vi måste åka.

Vi fortsatte där vi slutade förra veckan, alltså med stoppsignalsövningar. Sedan övergick vi till dubbelmarkering över ängen och in i skogskanten i hörnet på ängen. Sedan var det dags för fika och därefter bytte vi mark för markeringar. Vi gick ner till en annan äng som sluttar ner mot vattnet (eller kanske böljar, skulle man kunna säga). Kastaren stod nedanför så hundarna såg bara kasten, inte kastaren.

Markering med dold kastare

Andäktigt väntande flickor…

Susa lämnar apporten till matte Ulla

När det var Pigas tur fastnade ena dummisen en bit upp i ett träd men jag bad Lars att den skulle få vara kvar. Hon strulade lite med den första markeringen (sist kastade) så jag tänkte att det kanske blir för svårt men jag skickade i alla fall. Gick fram till kanten så jag såg vad hon gjorde och när hon var i rätt område gav jag söksignal. Hon reste sig på bakbenen men mot fel träd men jobbade på och flyttade sig närmare och reste sig på bakbenen varje gång. Till slut upptäckte hon den men hon fick hoppa lite för att nå den. Den satt som berget och hon drog och drog och till slut släppte hon för att sedan hoppa upp igen och ta ett bättre grepp. Denna gång lossnade den efter lite jobb och hon kom glad och stolt med apporten. Det är sådana gånger man blir lite extra glad!

Summa sumarum så skötte sig alla hundarna riktigt bra idag. Gjorde gott i själen att komma ut lite och göra något helt annat. Få se om det blir någon mer träning framöver. Det verkar som om alla i Jämt(!)samträningsgruppen har gett upp för i år då ingen bjudet in till träning längre. Lite synd är det allt och själv känner jag inte att jag orkar dra igång något heller så jag ska väl inte klaga…

Ikväll fick jag besök av ”Svenske Max’s”  husse och matte. Max gick sorgligt nog över regnbågsbron den 7 september pga cancer, denna f–bannade sjukdom, så sorgligt. De hade med sig en jättefin höstbukett.

Det blev en trevlig fikastund trots att vi alla har blivit indirekt ”drabbade” av cancer. Hur som helst så har Max gjort avtryck och tanken på en ny labbe har infunnit sig. De hade en jämthund som de också tvingades ta bort bara fem veckor tidigare så naturligtvis är det sorgligt tomt i deras hus men som det hördes blir det nog en till jämthund också. Det är ju så att när man väl har skaffat första hunden så kan man inte vara utan. Det är ju inte ”bara en hund”, det blir ju en hel livsstil. Hur som helst var det mycket trevligt att träffa dem även om omständigheterna kunnat vara annorlunda.

Marith

 

En vecka med besök

Den här veckan har vi haft kärt besök. När vi åkte hem från begravningen i måndags hämtade vi upp Ronja i Brunflo där hon och hennes husse hade mellanlandat från älgjakten. Jag släppte ut flickorna ur bilen så de fick hälsa och rasa av sig lite tillsammans med Ronja innan vi åkte hem. Jag tror att de tyckte att det var kul att träffas igen, alla tre.

Tisdagen blev en rätt lugn dag med bara lite skogspromenader. Ja lugn och lugn, flickorna lekte förstås och första dagarna var det mest Ronja och Ulli men sedan var det lite olika konstellationer och ibland alla tre.

Följa John

På onsdag var vi faktiskt ut och träna. Ulla hörde av sig och Lena hakade också på. Skönt när andra tar initiativ. Lusten finns men så mycket längre än så blir det inte om ingen ”sparkar en i baken”. En härlig eftermiddag med delvis sol blev det.

Dagens uppgift var i  första hand stoppträning

Här sitter alla passiva medan vi gick och preparerade dirigeringarna. Från vänster Ronja, Ulli, Piga, Susa och Anton, bekvämt liggande. 😀

Vi avslutade med en dubbelmarkering som inte var helt enkel då terrängen ställde till en hel del. Vi fick också besök av en älgjägare som tänkte släppa sin hund en bit bort så han ville veta när vi var färdiga.

Inomhus har det små ”gosstunder” bland.

Gosstund

Idag var det så dags att säga hej då för denna gång till Ronja. Det blir allt lite tomt. Hon har dessutom många saker gemensamma med Garbo så ibland är det nästan lite spöklikt. Fick meddelande för en stund sedan att hon var hemma igen, lite trött efter en lite tuff bilresa. Tror säkert att även matte som varit utomlands, var lite trött efter en lång bilresa idag.

Naturligtvis blev det ett foto på trion.

Nyponen har precis börjat mogna nu när det börjar tryta med hallon och blåbär så än finns chansen till naturligt C-vitamin.

Vi fick också en hälsning från en stilig herre i Norge och hans matte Bente. Norske Max sitter och njuter av det fina vädret, så fin!

Nu kommer det att bli lugnt några dagar. Jag hoppas att lusten att träna infinner sig så de vår en liten ”duvning” innan torsdagen då det åter är en vänlig själ som inbjuder till träning. Bra att ha något roligt att se fram emot. Det tråkiga har jag skrivit av mej på Huskorsets blogg så det slipper ni läsa här. 😉

Marith

Stackars mina flickor….

Ja det är lite synd om mina flickor som saknar stimulans just nu. Blir inte så mycket mer än våra morgon- och kvällsrundor. Försöker hitta på lite inkallning, stanna kvar och en och annan markering efter vägen men de skulle verkligen behöva lite mera. Blir kanske när begravningen är över.

Igår kväll drog lilla Ulli iväg långt i förväg så Piga och jag ställde oss någon meter in i skogen bakom en gran men så jag kunde se stigen. Väntade en stund men hon kom inte tillbaka. Visslade och då kom hon ut på stigen men stannade en bra bit längre bort än var vi stod. Hon lyssnade, satte nosen i vädret, lyssnade, trampade lite och satte sig en stund. Ställde sig upp, lyssnade, vädrade och drog iväg åt samma håll som hon kom ifrån. Vi väntade en stund, visslade och så kom hon ut på stigen och den här gången lite närmare men stannade, vädrade, satte sig, reste sig, trampade och kom så småningom sakta tvekande mot oss och plötsligt upptäckte hon oss till sin stora glädje.

Det har regnat lite i dag men morgonrundan var i alla fall torr uppifrån. Stövlarna fick man allt dra på sig för det hade nog kommit en hel del regn. 5 mm sa grannen som har regnmätare.

Idag när hon också sprang iväg lite för lång gjorde vi samma grej men då kom hon själv utan vissling och snabbare. Det tar sig! Stanna kvar behövdes också påminnas om. Satte ner dem och gick en bra bit ifrån dem bakom en krök på stigen så jag inte syntes. Ropade på Piga och hoppsan! Båda kom. När jag inte blev glad fattade hon snabbt galoppen och sprang före mej tillbaka dit hon satt och satte sig. Gick tillbaka och väntade en stund innan nästa inkallning som hon genast anammande. Gjorde sedan om samma grej efter att de gått fot en bit och denna gången satt det som en smäck.

Påminnelser är av nöden, det går inte att slappna av för då tar de kommandot. Vilket de bägge gjorde när jag fick ett telefonsamtal när vi var nästan hemma. Fot, vad är det? Nu har inte matte tid så nu gör vi en grundlig undersökning av omgivningen, tyckte de. Ungefär som barnen gjorde när man pratade i telefon. Jippi nu är inte matte på banan så då gör vi som vi vill.

Nu kan ju inte jag vara sur på dem så naturligtvis blev det fredagsgodis. Grisöron! Namminamm!

Ulli paxar hundbädden när det är dags att njuta av fredagsgodiset…

… Piga paxar soffan.

Marith

En kaotisk tid…

Ja de senaste veckorna har verkligen varit en mardröm. Thord kände sig lite krasslig efter träningsveckan och det blev ett par läkarbesök som så småningom resulterade i akutremiss till Östersunds sjukhus. Där konstaterades att han hade elakartad cancer i lungan på höger sida och i levern. En lång historia kort så somnade han in efter en vecka och några timmar. Saknaden är enorm och på måndag väntar begravningen. Mer att läsa om det finns på  Huskorsets blogg

För flickornas del har det också varit kaotiskt. Inget har varit som det brukar och jag har inte orkat träna dem. Ulli har betett sig lite underligt och man undrar lite vad som pågår i det lilla huvudet.

Maud har sovit över här lite då och då sista veckan och i söndags var både Potifar och Lady med. Det märks att uppmärksamheten inte varit tillräcklig då Ulli tog alla chanser att få vara nära Maud när hon hade chansen.

Igår kväll kände jag att det var dags att ägna lite tid åt hundarna. Lade ut en blänkare på FB på Jämt(!)samträningssidan och fick bra respons. Vi blev fyra förare och fem hundar (jag har ju två). Vi började med dirigering bland ”Ufo-äggen”.

Vi valde ut 5 ”ägg” på olika avstånd och svårighetsgrad och lade 5 dummisar vid varje. Sedan körde vi på olika ägg efter varandra tills alla varit till alla ställena. De hämtade aldrig på samma ställe efter varandra. Hund nr 1 hämtade på plats 1, hund nr 2 på plats 2 etc. De hade även sett när vi lade ut på alla ställena och de såg också varandra när de hämtade apporterna så det fanns många synintryck men det gällde att höra vad matte eller husse sa och att inte gå på ”egen tro”. Efter ett varierat antal korrigeringar blev resultatet det vi önskade och summa summarum så var de faktiskt riktigt duktiga alla fem.

Efter detta var det dags för fika. Finns väl inget som är så gott som att fika ute sedan man tränat en stund. Ulla hade med munkar som var jättegoda. Tror att jag glömde tacka så jag gör det nu istället. Tusen tack Ulla!

Sedan var det dags att ta tag i markeringar. Inga långa avstånd men en riktigt svår terräng så de fick verkligen vara på alerten och fokusera och vara noggrann. Resultaten blev lite varierat men ingen gick därifrån utan att ha lyckats. Jag tror att både två- och fyrbenta var rätt nöjda när vi var färdiga. Vi fyrbenta fick förstås lite idéer om vad som behöver tränas på. Markeringar kan vara rätt knepiga och det gäller att ha lite fantasi för att ge utmaningar så det inte blir för enkelt.

Marith