Äntligen sa flickorna idag när det blev träning!

I tisdags var det en riktig struldag. Inget gick som det skulle så till slut gav jag upp försöken att vara till någon nytta. Tog med flickorna och tänkte åka och träna. På vägen till Stensmyran började det att regna. Typiskt! Regnkläderna hade jag plockat ur bilen när jag skulle ha baksätespassagerare förra måndagen och hade glömt ställa dit dem igen. Inga stövlar hade jag heller. Har man huvudet under armen så har man.

Nu hade jag förstås lite tur. Det kom bara en miniskur så när vi var framme så hade det slutat. Blött i långgräset var det ju förstås så då gör man det bästa av situationen. Tog fram apportkastaren och så fick det två enkelmarkeringar vardera. Använde äggen så det gick rätt långt och landande i långgräset ute på ängarna. Måste säga att de skötte sig utan anmärkning. Tyckte själv att de blev onödigt svåra men de tyckte inte flickorna som spikade alla. Man ska ju sluta när man är på topp så vi nöjde oss där. ”Mycket skrik för lite ull” tror jag flickorna tänkte men ”less is moore”.

Igår blev det inget annat än ett par skogsrundor för jag fick helt plötsligt arbetslust så mycket blev faktiskt gjort. Idag skulle jag fixa undan lite innan vi åkte till Ismundsundet för lite träning tillsammans med Lars, Ulla och Lena. Det blev inte värst mycket gjort för telefonen ringde flera gånger så det var ren tur att jag hann fixa lite matsäck innan vi måste åka.

Vi fortsatte där vi slutade förra veckan, alltså med stoppsignalsövningar. Sedan övergick vi till dubbelmarkering över ängen och in i skogskanten i hörnet på ängen. Sedan var det dags för fika och därefter bytte vi mark för markeringar. Vi gick ner till en annan äng som sluttar ner mot vattnet (eller kanske böljar, skulle man kunna säga). Kastaren stod nedanför så hundarna såg bara kasten, inte kastaren.

Markering med dold kastare

Andäktigt väntande flickor…

Susa lämnar apporten till matte Ulla

När det var Pigas tur fastnade ena dummisen en bit upp i ett träd men jag bad Lars att den skulle få vara kvar. Hon strulade lite med den första markeringen (sist kastade) så jag tänkte att det kanske blir för svårt men jag skickade i alla fall. Gick fram till kanten så jag såg vad hon gjorde och när hon var i rätt område gav jag söksignal. Hon reste sig på bakbenen men mot fel träd men jobbade på och flyttade sig närmare och reste sig på bakbenen varje gång. Till slut upptäckte hon den men hon fick hoppa lite för att nå den. Den satt som berget och hon drog och drog och till slut släppte hon för att sedan hoppa upp igen och ta ett bättre grepp. Denna gång lossnade den efter lite jobb och hon kom glad och stolt med apporten. Det är sådana gånger man blir lite extra glad!

Summa sumarum så skötte sig alla hundarna riktigt bra idag. Gjorde gott i själen att komma ut lite och göra något helt annat. Få se om det blir någon mer träning framöver. Det verkar som om alla i Jämt(!)samträningsgruppen har gett upp för i år då ingen bjudet in till träning längre. Lite synd är det allt och själv känner jag inte att jag orkar dra igång något heller så jag ska väl inte klaga…

Ikväll fick jag besök av ”Svenske Max’s”  husse och matte. Max gick sorgligt nog över regnbågsbron den 7 september pga cancer, denna f–bannade sjukdom, så sorgligt. De hade med sig en jättefin höstbukett.

Det blev en trevlig fikastund trots att vi alla har blivit indirekt ”drabbade” av cancer. Hur som helst så har Max gjort avtryck och tanken på en ny labbe har infunnit sig. De hade en jämthund som de också tvingades ta bort bara fem veckor tidigare så naturligtvis är det sorgligt tomt i deras hus men som det hördes blir det nog en till jämthund också. Det är ju så att när man väl har skaffat första hunden så kan man inte vara utan. Det är ju inte ”bara en hund”, det blir ju en hel livsstil. Hur som helst var det mycket trevligt att träffa dem även om omständigheterna kunnat vara annorlunda.

Marith

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sex − tre =