Från det ena till det andra…

… som Thord brukar säga när han vill byta ämne. De sista två veckorna har jag gärna velat byta samtalsämne ett flertal  gånger.

Vi bröjar väl med torsdag för en vecka sedan. Lite vitt på marken på morgonrundan och flickorna gick och letade blåbär.

trio

Jag har fuskat lite när det gäller Ulli. Hon ska ju egentligen bara  gå  fot men hon blir ju alldeles galen så jag har låtit henne vara lite lös när vi går i skogen. Så fort hon ökar farten så blåser jag stopp och hon får sitta och vänta tills jag kommer och så får hon en godis. Funkar jättebra… så länge som jag inte tänker på annat.

Flickorna gick bredvid stigen och letade blåbär lugnt och stilla. När vi kom till Alexisbacken tänkte jag att de skulle få gå fot uppför. När jag skulle samla dem så var Ulli borta. Jag var säker på att hon var kvar i blåbärskogen så jag vände mej om och ropade på henne. Plötsligt hörde jag något bakom mej och vred mej upp mot backen och svisch sa det och jag låg på backen med högra handen under mej. Inte platt utan med lillfingret neråt och tummen uppåt…. Det tog en stund innan jag hämtat andan och smärtan lindrats så pass att jag kunde försöka resa på mej. Ultima hade förstås smitit förbi och var uppe i backen när jag ropade på henne.

Under resten av vägen hem samlade jag snö och lade på min handled som fått värsta smällen. Så småningom lade sig det mesta och vi åkte in till Östersund för att uträtta ett antal ärenden. Halv två hade Ultima tid på Djursjukhuset för koll. Allt var bra och kortisondosen skulle sänkas igen. Sex veckor till och sedan har vi dragit ner dosen så hon  får börja jobba lite igen. Återbesök om tre till fyra veckor. Ett bra besök då vi fick tillbaka den veterinär som skrev ut henne så jag fick svar på många frågor. En fråga visste hon inte svaret på så hon skulle ta reda på det och ringa. Kanoners!

På fredagen hade Thord sjukgymnastik i Bräcke och jag skulle hämta upp honom för vidare färd till Rättvik. Vi hade hyrt en stuga där för Piga skulle på utställning på lördagen (trodde jag ja). När vi kom fram var det mörkt och jag letade och letade efter motorvärmaruttaget som skulle finnas. Fick till slut ringa och fråga och det slutade med att en vaktmästare kom och letade. Den fanns oåtkomligt på baksidan av huset så han fick  åka och hämta en skarvsladd. Allt frid och fröjd förutom att det var kallt i stugan. Det tog hela kvällen innan det var varmt förutom på toaletten där det inte gick få igång elementet.

Lördag morgon var det tidig uppstigning, packa och städa och sedan iväg. När vi kom fram så fanns det inga skyltar, folktomt och öde. Hade vi kört fel? Letade fram  PM på telefonen, men nej, rätt plats. Thord tittade också för säkerhets skull… men det är ju inte förrän i morgon, söndag! Vad göra??? Inte kalla stugan igen! Skita i det och åka hem? Näe vi åker till Ingegerd och Gustaf i Falun! Ringde och som vanligt var vi hjärtligt välkomna. Gästfriheten var som vanligt stor.

På väg dit kom jag på att vi har varken mat eller kortison med oss. Ulli kan ju inte vara utan medicin! Kom på att kanske hade veterinären skrivit ut flera uttag så vi letade upp ett Apotek. Naturligtvis hade hon inte gjort det. Ringde Gustaf och sa att tyvärr måste vi åka hem. Nej då det fixar vi sa Gustaf! På väg till Falun åkte vi på en rätt spårig och krokig vinterväg så vi fick köra rätt långsamt (som tur var).

vilt

När vi kom till Falun fick vi leta säkert en timme efter en djuraffär så vi kunde köpa hundmat. När vi kom till Skuggarvet väntade god  mat och trevligt sällskap. Efter en del telefonsamtal fick vi även tag på kortison, levererat till Skuggarvet. Det är service i Dalarna! Tack alla iblandade!

Tyvärr var jag inte så trevligt sällskap själv. Hade rätt ont och på natten var Ulli rätt orolig så det blev dåligt med sömn också. Ingegerd tyckte att vi skulle komma tillbaka efter utställningen och stanna tills på måndag så vi fick åka hem i dagsljus. Lät förstås lite lockande men samtidigt så kände jag att jag ville hem så fort som möjligt. Handen  värkte mer och mer.

Vi kom till utställningen i god tid så det blev en lång väntan på vår tur. Vi fick trevligt sällskap så tiden gick rätt fort i alla fall. En gammal valpköpare till Gustaf och Ingegerd där pappan var vår Ture (hunden är för länge sedan borta) kom och hälsade. De skulle ställa ut sin hane, också i jaktklass. Både han och Piga var ensamma i klassen och med resultatet som det blev så förstår jag varför. Alltså det finns resor som man inte borde ha gjort. Detta är en av dem.

kritik

Kul med sista meningen dock… jag som känner mej hur obekväm som helst i utställningsringen…

En sak till var förstås bra med resan. Vi fick faktiskt träffa Ullis (Ulrika Ebenhard). Så läääänge sedan. Det blev ett kort  möte men inte desto mindre trevligt!

Vi åkte sedan raka vägen hem och vid 7-tiden var vi hemma. Lite mat i magen, nödtorftig uppackning och sedan sängen. Sov halvdåligt även denna natt då handen fortfarande värkte. Tror inte det blev bättre av allt bärande…  Bestämde  mej i alla fall att det var nog bäst att kolla upp hur det låg till med handen.

Fick komma halv två till HC i Bräcke. Efter en snabb undersökning och ”spjälning” så var det bara att åka till sjukhuset. Akutremiss till röntgen och ortoped. Till saken hör att vindrutetorkaren gick åt fanders så jag var tvungen att åka in på OK och få hjälp.

Vid halv fem var jag röntgad och klar och så var det att sätta sig på akuten. Efter ca en timme fick jag träffa sköterskan. Hon föreslog att jag skulle åka hem och komma igen på tisdag istället då det reda var många timmars väntan och de flesta kommande akutfall kommer att prioriteras före då min skada var 5 dagar gammal.

Sagt och gjort. På tisdag förmiddag var jag där igen. Efter ett par timmar var jag undersökt och gipsad. Det var vissa svårigheter att se på röntgen pga min artros men det var två av tre indikationer på att båtbenet är skadat. Det kunde också/eller vara en ligamentskada men handen skulle gipsas och efter tre veckor skulle det tas av och röntgas igen.

Ja som sagt var… från det ena till det andra. Inte så positiva tongångar just nu men vi tar det som det kommer. Det man inte kan göra  något åt är det bästa att försöka glömma… men det lackar mot jul och det ska visst komma ännu mera snö. Jag som  har svårt att ens sopa snön av bron…

Marith

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 4 =