Ibland går det undan…

För 14 dagar sedan var jag och Garbo inne på Ejra för att operera bort några juver- och analsäckstumörer.  Det hela blev då uppskjutet som jag tidigare berättat. Nu har det gått 14 dagar och igår fick vi komma in på återbesök.

Hennes blodvärde hade gått upp så nu producerar hon både vita och  röda blodkroppar igen. Mikaela en ordentlig undersökning och kollade tumörerna i juvren och konstaterade att de hade inte blivit större. Tumörerna i analsäckarna hade däremot bägge vuxit, vilket jag inte var förvånad över då jag tyckt mej märka att hon fått mera besvär med bakdelen. För att kolla så att det inte var i höfterna som hon hade problem gjorde hon både sträckningar, böjningar och töjningar och konstaterade att för att vara 10 år så var hon i otroligt fin form. Hon tittade också på tumören vid ögat och det bestämdes att hon skulle konferera med Katarina som eventuellt skulle operera och med Mona som gjort ultraljudet. Detta skulle ske på fredag morgon då de hade ”rond” och sedan skulle hon höra av sig till veckan.

Fick telefonsamtal redan idag och då berättade hon att anemin inte var något hinder längre. När det gällde tumören på binjuren så det enda de visste var att den inte var hormonpåverkad eftersom det skulle ha visat sig nu när hon är skendräktig. De kunde skriva remiss till ett större djursjukhus för att operera bort den men det tackade jag nej till då det är en alltför stor och riskabel operation. Binjuren ligger ju alldeles intill både njuren och aortan och är ytterst riskabel och tar flera timmar i anspråk. Det förstod hon men sa också att de kunde ju inte ge något besked om hur lång tid det går innan hon får besvär av den. Att de skulle operera bort analsäckarna, ta den största juvertumören och skicka den på analys och knipsa bort den vid ögat och samtidigt ge en injektion kortison i armbågsleden bestämde vi att de skulle göra. Tid för det bokades nu på måndag morgon. De skulle också samtidigt ta prov på knölen på benet när hon ändå var sövd.

Det blir alltså en totalrenovering av Garbogumman så nu är det bara att hålla tummar och tassar för att allt går bra. Det som är liiite lurigt är ju analsäckarna då det är ett känsligt område men för det mesta brukar det gå bra.

Jag är ju av den åsikten att ska man göra något, operera, medicinera osv så ska det vara för hundens skull och inte för min. Känner förstås att med Garbogumman får man tänka till flera varv för det är ju en del som felar. Samtidigt är det ju så att hon är, för att vara 10 år, nästan oförskämt fräsch, blank och fin i pälsen, fin  och smidig i kroppen (förutom armbågen) och pigg, glad och arbetsvillig. Naturligtvis vill jag ge henne chansen att få vara med ett tag till då veterinärerna också tycker detsamma. Känns skönt att kunna diskutera med någon som förstår hur jag tänker för Mikaela  resonerar precis som jag. När jag nu bestämde hur de skulle få göra så sa hon att hon skulle ha gjort precis lika dant. Känns rätt skönt! Jag skulle aldrig vilja att det sista som händer denna underbara hund är att hon ska ha ont eller plågas det sista som sker. Ibland blir man ”hemmablind” och då känns det skönt att ha någon ”utomstående” att diskutera med. Är det dessutom en veterinär så uttryckligen tycker lika, desto bättre!

Ibland undrar jag om man är som en öppen bok inför hundarna. Känns som om de vet att något är på gång eller också känner Piga att Garbo inte är riktigt i form. Så här ser det ofta ut numera (om inte Piga ligger med huvudet på baken på Garbo):

160212a

Idag har vi i alla fall följt ”doktorns” order och Garbo har fått gå några 10 minuters promenader bara medan Piga fick ”rå om” matte på egen tass på den längre morgonrundan med lite aktiviteter till hennes stora glädje.

Nu i kväll är det ett förfärligt oväder, -5 och snöfall med blåst på tvären. Näe det var inte kul på den korta kvällsturen. Får väl trösta mej med att vi har haft det rätt bra vädermässigt ett tag nu.

Igår fick vi se lite foton från valplåda där vår kommande valp befinner sig just nu. Men vilken av dessa är det?

160212b

Tänker nog åka ner när de är 5 – 6 veckor om vi nu kan det för Garbos skull.  Går allt som det ska så blir det inga problem men den som lever får se.

Marith

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − sju =