Träningsutbyte Sverige – Norge del 2

På småtimmarna söndag morgon gav mina två flickor upp att trängas med mej i en smal säng. De hade med en dåres envishet hållit sig kvar men värmen i rummet och trängseln gjorde att de slutligen lade sig till ro tillsammans med Ronja på golvet. Hon var klok nog redan fredag kväll att inse att det inte var värt att trängas, bättre med egen kupé. 😀

Efter frukost begav vi oss mot Ismundsundet för Walk Up under förmiddagen. Även denna dag delade vi in oss i grupper. Nybörjarhundarna fick ta det väldigt lugnt för det var flera av dem som aldrig tränat på detta sätt. Innan vi började så fick deltagarna ta med tre dummisar med olika färger och följa med tillsammans med sin hund, och lägga ut dirigeringarna, var färg på var plats för att vi skulle veta hur många som var kvar. (Som vanligt fungerade det inte riktigt som vi tänkt för när Piga gick i näst sista ”ekl-släpp” så sprang hon på två som låg kvar när hon var på väg ut att hämta sin markering) Som tur var fixade hon sina markeringar utan problem också.  Vi hade en kastare och en skytt som gick några meter före linjen medan de övriga gick på linje.

För nybörjarna började det med att de gick några meter stannade och väntade en liten stund utan att något hände, fortsatte och gå, stannade och skytten höjde sin pistol men utan skott, fortsatte att gå, stannade och sköt ett skott men ingen markering. Först därefter kom skott och kast efter förflyttning. Förarna hade valet att om hunden kändes orolig så kunde man sätta ner den och hämta dummyn själv. Hundar som kändes för ivriga fick ett skick bakåt till en dirigering istället.

För öppen blev det en dirigeringspunkt till och längre avstånd och för elit blev det även en dubbelmarkering och ännu längre avstånd. Före linjen jobbade också en spaniel i både öppen och elitklass.

Walk up med stötande spaniel

Här kommer lite bilder från ett av elitgängen.

Markering bland ris, stubbar och tuvor

Någon hämtar in en markering, övriga håller sig passiva.

Dirigering på gång. I detta fall låg dirigeringen en bra bit in i en tallskog så för att nå den blev det terrängbyte

Kiska bjuder Ellen på hämtat apport.

Det var broms ute på hygget och Piga blev en aning ”ärrad” men det är smällar man får ta tyckte hon. Det är ju skitkul att jobba!

Efter sista gänget elithundar åkte vi tillbaka till Depå Grande för lite lunch, idag gulaschsoppa. Mums! Sedan var det dags för helgens sista uppdrag, klappjakt i vass. Det var nybörjarhundarna som började som vanligt. De fick ställa upp sig på linje och det hela startade med några minuters totalt lugn, inget hände så det var bara att stå där passiva. Jag konstaterade att hundarna hade kanske minst problem med att stå stilla och vara passiva om jag ska vara ärligt. 😀 Ett litet bevis på att det här med att lära hundarna vara passiva är inte så lätt när man själv har svårt…  Här skulle det ha passat med en smilys som blinkar med ett öga men tyvärr låter inte programmet mej göra det. Hoppas ni inte missförstår mej.

Efter de dryga tysta minuterna så kom då skott och kast och de flesta dummisarna landade i den första vassen och någon strax utanför. Här jobbade den lilla flitigt spanieln precis som retrievrarna, en helt otrolig liten Lerke som hon hette.

Klappjakt i vass 1

Klappjakt i vass 2

Det var tänkt att vi skulle sluta lite tidigare så här på söndagen men innan elithundarna var färdiga så var klockan rätt mycket. Några av de norska deltagarna avvek när de var färdiga med sitt då de hade långt att åka och skulle upp och jobba på måndagen.

När vi kom hem och hade fått mat och rastat oss och jag satte mej i fåtöljen med fötterna på fotpallen var det en liten Ulli som snabbt tog sig upp i mitt knä för att bara vara med matte en stund. Lilla Ulligumman!

Konstateraratt en mycket intensiv, trevlig och givande helg gör stor nytta. Ett utbyte av träningsformer, träningstänk, diskussioner och små samtal här och där kan ge riktiga aha-kickar. Själv fick jag en rejäl sådan!

Jag hade berättat om min lilla Ulli som är en ”varannandagshund”. Ena dagen går det riktigt, riktigt bra. Lyssnar på pipa, tar tecken och gör det jag vill att hon ska göra. Nästa dag kan hon stanna och titta på mej som om hon ser ett ufo när jag ger stoppsignal, om hon över huvud taget lyssnar alls. Får hon tecken gör hon något helt annat än det hon ska (t ex på kurser som man betalar för att gå på). När jag stod och pratade med en av de norska deltagarna och berättade att Ulli har haft hjärnhinneinflammation i fjol och gått på kortison ett halvår så sa hon att då var det inte så konstigt att hon fick  ”black out” ibland. Hon hade själv haft hjärnhinneinflammation och var ännu inte återställd. Det tar minst tre år för hjärnan att återhämta sig helt och det är heller inte säkert att den blir helt återställd. Hon led själv av det problemet och kunde fortfarande inte jobba praktiskt utan sysslade med pappersarbete inom sitt yrke.

Det gav ju mej en riktig tankeställare. Jag ska försöka att läsa av henne och se vad hon klarar varje gång vi är ute och tränar och anpassa träningen efter det istället för att bara försöka bygga och träna vidare på det hon redan kan. Ibland kanske hon behöver steg 1 istället för steg 5 eller 6, just den här dagen. Med andra ord kommer jag att ta det rätt lugnt och verkligen följa vad som kan vara lämpligt för henne. Har anmält till en tvådagarskurs i höst och kommer att delta men ser jag att det blir för mycket för henne så är vi passiva och tittar på istället för aktivt delta. Det kommer förstås att bli lite tålamodsprövande då det bara har gått ett år sedan hon tillfrisknade…

Det här förklarar ju också en hel del annat. Ulli har ju varit en riktigt cool tjej, inte mycket som hon har varit rädd för vilket denna film, från hennes första år hemma hos oss, visar.

Ulli och gräsklipparen

Helt plötsligt, i fjol, blev hon rädd för att gå på olika sorters golv. Hon blir ”bred och låg” och gör rivstarter ibland så hon blir ännu mera skraj då hon halkar. Hon kan stå och väga och tveka innan hon hoppar upp i soffan/hundsängen i hundrummet osv. Har faktiskt grubblat rätt mycket över de här sakerna som dök upp i fjol men det stämmer ju faktiskt in i bilden av att hjärnan inte är helt återställd. Jag hoppas verkligen att hon kommer att tillfriskna helt så småningom men verkligen bra att man kan se på problemen på helt annat sätt. Jag har ju gått och trott på att det varit fel på min träning… och ja på sätt och vis är det ju så men inte på det sätt jag trodde. Lilla söta Ulli, inte lätt att vara hund när matte inte förstår problemet.

I morgon kommer matte och hämtar Ronja. Kommer allt att bli lite tomt då vi alla har vant oss vid att hon finns här. Hon är en riktigt mysig hund att ha att göra med. Inga problem någonstans. Hon bara är!

Marith

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × fyra =